Det rör på sig

Såhär är det. I vanliga fall brukar det pratas om att alla känner ett offer men ingen känner en förövare. Nu tänker jag säga något annat för jag känner en förövare, jag känner flera. Vissa vet jag redan om, andra kommer jag att få veta om först när någon i min närhet råkat illa ut och det stora antalet som är kvar kommer jag aldrig att få veta om. Vissa kanske bara gör något dumt en gång, andra har det som en del i sin livsstil och flera kommer att vara mer eller mindre omedvetna om att de gör något som är fel. Vissa kommer att hålla sig till rena övergrepp som kan anmälas utan problem medan många andra kommer att röra sig på gränser och tassa runt i gråzonerna.

Det är mycket som händer nu. Många gamla minnen som triggas igång igen men det är långt ifrån bara det gamla vanliga. Nu händer det så väldigt mycket mer, det är som att det kokat så länge under ytan att det inte kan ligga still längre. Berättelserna kommer fram, dammas av och lyfts ut i ljuset. Berättelser som gnagt i allt från dagar till decennier. Berättelser om minnen som inte går att sopa undan. Minnen klarare än något annat, minnen suddiga av tid eller aningar om att något varit väldigt fel. En kör av röster har kommit fram som säger att vi hör, vi lyssnar på era ord och vi ser er, vi erkänner era vittnesmål. Det är som vårfloden som kommer, spolar fram allt som gömt sig i mörka hörn.

Snälla människor, ta hand om varandra! Säg till när ni ser sådant som inte är bra, säg till när ni hör sådant som låter fel, säg till vid minsta tecken på att någon får arbeta i fred med sådant som kan förstöra en medmänniskas liv. Var aktsamma på era egna handlingar, sker allt i samtycke eller borde du kolla av läget? För ni känner dem ni med och kanske är just du en av dem jag skriver om. Kanske intalar du dig fortfarande om att du aldrig gjorde fel.

Återfall

Så klart det ska komma något och trigga igång allt igen. Fick ett sms från ett anonymt nummer. Ett nummer som skickat meddelanden till till många andra, det har varit med i flera tidningar och lite annat men ändå så är det där och bråkar med osäkerheten. Direkt kommer tankarna "skickade han någon?", "har de hittat mig nu?", "hur mycket vet de om mig?" och favoriten "om de kommer och jag dör, kommer någon att veta det då?". Hur förklarar man det på något vettigt sätt egentligen? Jag är vuxen och vågar inte släcka lampan just nu, jag vet inte om jag vågar titta ut om någon skulle stå där. Hur långt utanför vad som är ok att tänka är det egentligen? Är det spår från vad den första gjorde eller jag jag tappat greppet helt?

Samtidigt samsas det med funderingar som "vad spelar det för roll, vill någon göra något dumt så kan jag inte hindra det". Titt som tätt krockar det med tankarna på att någon ska vara här, det knakar i lägenheten och jag vet ju egentligen att den bara är lite knakig av sig men hjärtat hoppar till gång på gång. Sen rullar tankarna vidare, hur tar man in? Hur accepterar man och är nöjd? Det kryper för nära ibland. Jag har sett den förste några gånger i år, någon gång på bild och en gång i verkligheten. Det tynger och samtidigt blir det svårt att se bort. Måste se, måste hålla koll. Blundar jag kanske jag inser att det bara är en dröm, att jag ska vakna upp till hur det var då. Skräcken och ovetskapen varje dag. Vad ska han göra idag?

Detta hopplösa krånglande. Kan jag släppa dig ur mina tankar någon gång?

Gnistrande stjärnljus

Det är dags igen. Den där veckan kickade igång mina minnen som den brukar göra. Det har varit mycket kämpande med minnen och allt de orsakat. Jag såg honom igen och framstegen är visserligen små men de känns. Jag kunde gå därifrån och även om det kickade igång panikreaktioner så blev det inte värre än så. Minnet börjar redan bli lite suddigt efter händelsen men just det minnet får gärna försvinna in i dimmorna.

Kluvet

Just nu känner jag mig väldigt splittrad. Vintern var ovanligt sugande. Det kom aldrig någon större mängd snö som annars kunnat lysa upp lite. Det senaste förhållandet rann ut i sanden utan alltför stora protester, inte mycket att göra åt det och inte mycket att analysera sönder där. Nu har det gått över till den där riktigt luriga tiden på året när det kan växla mellan ren eufori och tunga flashbacks. Efter senaste eventet var det några dagar av eufori med huvudet uppe i det blå men nu har det gått någon vecka och jag är inne i en period med drömmar och minnen igen. Jag har drömt flera gånger nu om att jag är ute på ett av alla event och plötsligt kommer den första fram och ger sig på mig. Jag hinner tänka "inte igen". Jag sprattlar så gott jag kan men kommer inte loss men jag lyckas skrika såpass att andra hör. Det kommer någon till min räddning och får upp mig, skyddar mig. Någon som vänder sig mot min plåga och tar itu med den. Det värsta just då är att vakna, och det är alltid där jag vaknar. Vetandes att det inte kommer någon, att jag inte kan få någon hjälp. Minnena finns bara inuti mig och ingen kan ta bort dem. Nu har det gått 12 år och jag har sett honom på event där jag riskerar att stöta på honom igen...

Ni vet hur ologiskt rädd man kan bli för spindlar och annat va? Ungefär så känns det med tanken på den första.

Jag får ont i magen bara av att få ner de här orden, jag har försökt att skjuta undan de sista resterna, att gå framåt och slippa mina problem men jag har tappat fotfästet igen. Det här är nog den värsta biten med att må bättre. Man märker av snedstegen så mycket mer när inte allt längre är becksvart.

Däremot har jag haft en rätt bra vår. Jag har börjat få mer ordning på mig fysiskt och då blir det en naturlig del för mig att vänta att resten borde komma ihop sig lite mer ordentligt men jag vet inte riktigt hur jag ska samla modet att göra. Att inte bara vilja utan agera med. Det är samtidigt lite som känslan när man ska ta steget utanför dörren när det ösregnar. Vad kommer hända? Kommer jag hålla ihop? Kan jag klara mig ensam? Och varför i hela friden ska jag fokusera så mycket på ensamhet när jag vill omge mig med goa härliga vänner? Vilja vs göra...

Det är jag mot huvudet nu och jag har verkligen inte någon aning om vad som kommer att hända.

Är du verkligen värd det där?

Nu när jag ändå är igång och skriver igen kan jag ta en av de andra sakerna som gått mig lite på nerverna på sistone. Jag har kunnat hantera prat om dieter och träning ett bra tag nu. Även testat några enklare utan att falla dit igen men det är en detalj kvar som titt som tätt håller på att få mig att halka tillbaka igen.

"Åh, nu har jag gjort A så nu är jag verkligen värd att äta (B)."

Det kan låta fånigt eller trivialt men inte i min värld. Jag får kämpa hårt för att trycka ner alla dumma idéer som kommer så fort jag hör någon yttra de där orden. Det är ju knappast något man kan påpeka heller. Det är så självklart och enkelt.

Men så fort det nästlas in i huvudet så börjar orden byta riktning. Har jag verkligen gjort tillräckligt för att förtjäna att äta? Har jag verkligen ansträngt mig tillräckligt? Och jag vet ju att svaret på de där frågorna alltid är nej och hungerkänslorna avtar i samma takt som tuggorna växer i munnen. Det blir aldrig tillräckligt för att förtjäna/vara värd att äta något. Många är processerna som går igång och de är alla lika effektiva på att riva ner eventuella positiva tankar. Men det kan vara värt för fler att tänka på att ditt prat om det där extra kilot för mycket, den där nya dieten som har gjort dig så väldigt mycket smalare kanske kan ställa till med rätt mycket. Det finns många som till skillnad från mig fortfarande är fast i en avgrund av kaloriräknande och träningspanik.

Kämpa på. Det är hårt men vägen går framåt.

Duger du?

Jag skriver i stundens hetta. Allt för att få ur mig tankarna som jag inte riktigt vågar uttala just nu.

Och plötsligt kom den där, chansen. Den som jag hoppats på. Framsteg! Den slutliga bekräftelsen på att jag faktiskt är bra på det jag gör, att jag duger som människa.

Jag svarade snabbt på mailet, snabbt för att inte låta osäkerheten ta plats. Osäkerheten som upprepar det som sagts och hintats om sen jag bytte studieinriktning. Ord som att jag inte hör hemma där, ett konstant ifrågasättande så fort någon hört vad jag jobbar med. Noggranna utfrågningar för att se om jag kanske inte bara menar något annat eller är en sån där som bara försöker verka nördig, som en modegrej. När jag började på programmet så fick jag höra tidigt att andelen kvinnor var väldigt låg och att programmet var hårt. Det skulle gå snabbt fram och ett antal avhopp var vanligt. Det jag hade gjort som var lite ovanligt var att ge mig in på ett programmeringsprogram utan att ha programmerat en rad tidigare. Jag var helt ny på det mesta och tidigare försök att klippa och klistra ihop hemsidor hade gått allt annat än bra. Men jag hade bestämt mig för en sak. Jag skulle lära mig allt och bli en jäkligt bra utvecklare. Gissa vad, jag lyckades!

Tyvärr hade kommentarerna vid det laget börjat gräva sig in. Det gör de fortfarande trots att jag dragit mig undan de flesta som kan uttrycka dem. Det blir att man sitter med antennerna ute hela tiden. Försöker att känna av situationen och se om man gör minsta lilla fel. Det gör att man snabbt märker när någon som behöver information går till någon annan än mig, speciellt med frågor som rör bitar jag själv har utvecklat. Det svider och sätter sig fast. En destruktiv centrering som började långt innan antennerna fälldes ut.

Osäkerheten tog såklart över. När det började närma sig ett slutligt besked drog jag mig ur. Förstörde för mig på ett djupare plan än ett eventuellt missat karriärsteg hade inneburit. Rev sönder allt där inne i huvudet som så sakta och försiktigt byggts upp. Jag duger fanimig inte till någonting. Vem är jag att tro att jag bara kan komma här och ta plats...
Det är ord som måste få komma ut. De skaver så fruktansvärt när de får vara ifred.

När jag satt på parkeringen efter jobbet och skrev meddelandet som satte stopp för mina förhoppningar brast det tillslut. Rädslan över att jag skulle dra mig ur hade samlats som en klump i magen under dagen och på något sätt hade jag nog hoppats att någon hade frågat hur det var, sett att något var fel och sagt hur galna mina tankar var. I slutändan har man bara sig själv, och det är i mitt fall inte så bra alla gånger. Tårarna började falla så fort jag plockade fram mobilen. Varför jag gör såhär mot mig själv vet jag inte riktigt. Varför jag fortsätter straffa mig själv för gamla saker. Jag hatade vad jag gjorde och skrev om meddelandet många gånger. Jag tror att jag fick fram det viktigaste i alla fall men väldigt uppsnyggat. Vad jag hade velat skriva var nog mer åt hållet: "Hej, jag är en idiot så jag tänkte det var en alldeles för bra chans jag fick där. Jag vet inte vad värdelösa lilla jag skulle kunna tillföra. Tack ändå."

Väl hemma stod det ljus på bordet och maten var klar. Har fortfarande inte kunnat äta något. Mellan tårarna kommer det perioder av tystnad där huvudet stänger av när det inte orkar med med förebrående och besvikelse. Det hade varit helt ok om någon annan på jobbet fick rollen för jag har helt underbara kollegor, det är att det är jag själv som tar beslutet att radera mina chanser denna gången som känns tyngst. (Och ja, det finns de som har det mycket värre, det vet jag redan, men det här skriver jag för min skull och inte någon annans.)

Men för att avsluta med frågan jag ställde mig allt oftare under dagen som gått. Duger du? Ja, jag kan ju allt det där som hade behövts och det är saker jag älskar. Utmaningar kombinerat med struktur. Men inte fan räcker det för mitt destruktiva huvud. Huvudet som kan tänka att jag är jäkligt bra på det jag gör men inte duger något till. Logiken är lite frånvarande just nu.

Sakta har tankarna lugnat sig allt efter att orden kommit ner i skrift. Det handlar bara om att rensa ut och hantera ångesten som skapats. Det går ungefär till som när jag städar. Först läggs sakerna i en enda stor hög och sen tar jag varje enskild sak och lägger på sin plats. Nu ska jag stänga ner datorn och sannolikt inte läsa den här texten på någon månad. Förhoppningsvis har jag lärt mig lite mer om hur jag kan hindra det här från att ta över nästa gång för ska jag ha någon orsak till att behöva noja om en ansökan så ska det verkligen inte behöva baseras på om gamla tanketroll som om jag har rätt kön för det hela eller inte. Jag vill inte att tidigare nedlåtande kommentarer ska ha såhär stor påverkan på mitt liv. Det får bli nästa stora sak att jobba med.

Svacka igen

Det finns en bild som återkommer när livet känns allt mörkare. Jag sitter i ett kallt rum med bara ett tygstycke runt mig. Ljuset drar starkt åt blått där det lyser med obönhörliga strålar över det vita kaklet på väggarna. Varje gång jag ser det framför mig försöker jag att kväva bilden. Känslan av att vara helt utelämnad och med ångesten inetsad i varje kroppsdel. Jag ser mig själv sittandes där utan möjlighet att nå fram. Inget hopp om räddning.
Bilden var där igen, just nu. Den lämnade mig med en sugande känsla i magen. Ett hål som inte vill fyllas. Den får mig att vilja försvinna in i drömvärldar långt från den här som kallas verklig. Försvinna in i drömmarna och vaggas till ro på en plats där ingen annan kan nå in. Att släppa greppet och inte hitta tillbaka.

Ibland är känslan svår att skaka bort...

Ett stycke galenskap

Galenskap är en text jag skrivit på i många år. Här är inledningen från den senaste gången jag skrev på den (ca två år sedan).

Det är underligt hur tiden går, att så mycket kan ändras. Varje gång jag skriver på min berättelse är tillfällen då livet känns ljusare, då mardrömmarna har tagit ett steg tillbaka. Det finns så många sätt att börja på en berättelse, och så många slut. Men tar en berättelse från livet någonsin slut, eller är det bara en mängd med mindre berättelser? Är livet egentligen bara en samling händelser som år efter år upprepas på olika sätt tills ett mönster bryts och nya samlingar av händelser börjar upprepas? Är det upprepandet i sig som är mönstret?

Låt oss börja med gårdagen. Jag satt ute och tog in nattens alla ljud uppe på en sten på det gamla kalhygget. Avlägset hördes hundskall i skogen i takt med att osynliga djur strök förbi hundgården, luften var tyngd av den parfymerade doften av ett fält av mjölkört. Jag är mitt uppe i ett tillstånd av växande och förändring, precis som alla dagar tidigare. Inget har egentligen förändrats, men ändå är allt nytt. Jag har fått träffa många människor av alla slag och alla har burit med sig nya insikter och funderingar. Många är de som stöttat mig på vägen och det är med stor glädje jag blickar tillbaka på vilka det var. Samtidigt kommer många tunga tankar över mig, minnen av kvävande ångest och hur mycket några sårat mig, och hur jag sedan sårat andra. Det är många jag bär med mig i mitt hjärta med sorg och längtan, där beslut och handlingar inte rört sig längs lugna och planerade vägar. Jag har tagit många dåliga beslut i livet, vilket har påverkat både mig och min omgivning.

Hade jag kunnat ta tillbaka dem vet jag inte vad jag skulle göra, även om mycket trasats sönder på vägen vet jag inte vad eller vem jag skulle vara utan allt som hänt. Jag är nu enligt kalendern 24 år, men jag räknar oftare år sedan olika större händelser. Min ålder påminner mig allt för mycket om vad jag har missat, vad de dåliga tankarna fått mig att förtränga.

Jag är åtta år, sedan det tog slut. Jag är åtta år, sedan han våldtog mig och lämnade mig att gång efter annan förtvivla.

Jag är sju år, sju år sedan jag slutade skära mig regelbundet. Jag är sju år sedan historien upprepade sig för första gången.

Jag är sex år sedan jag började förstå mönstret och hjälpa till att följa det.

Jag är tre år sedan jag var på väg att ta livet av mig senaste gången.

Jag är några månader sedan jag började bryta mönstret för att falla in i nya mönster.

Vad hände med tiden innan? Hade jag kommit ihåg något alls utan andras berättelser, mina texter och fotografierna? Troligtvis inte, för det mesta glömmer jag bort allt jag inte skriver ner. Vissa ser mig som väldigt vimsig och förvirrad, andra som hopplöst glömsk. Jag ser en som valt glömskan där verkligheten har fallerat.

Historien uppfattas så olika av alla som upplever den, jag kan inte skriva om andras upplevelser, jag kan knappt plocka fram mina egna men det här blir ett försök att sammanfatta alla de dagboksanteckningar jag hittat och de texterna jag skrivit fram tills idag. Många försök har det varit att skriva ner och förstå vad som hänt och varför. Till fullo är det nog något jag aldrig kommer att få veta, inte ens när ångestdimmorna lättat.

Ett litet hål i familjen

Det blir alltid mycket tänkande i efterdyningarna av en större svacka. Det som upptar mina tankar mest just nu är de där underbara människorna som har funnits där under alla problem. Det hela går rätt långt tillbaka. Vi har ett litet hål i familjen som ingen någonsin pratar om. Det handlar om en liten människa som inte överlevde den där första sköra tiden. En liten människa som nu skulle varit mitt äldsta syskon. Under de mörkare delarna av mitt liv blev det väldigt lätt att jag tänkte att om han bara funnits så hade allt varit bättre. Då hade det funnits någon som sett mig och skyddat mig från världens hårda sidor. Han hade kommit springande när någon tagit ett kliv från vad som är ok och accepterat. Stoppat de hårda orden. Plockat upp mig när fallet kom.

Men nu blev det ju inte så. Någon gång under lågstadiet fick jag veta vem som låg i den där lilla graven vi besökte på allahelgona varje år. Tanken på honom har suttit kvar och lett till ett långt sökande efter en ersättare. Det är några som har passerat mina krav och det har varit de mest underbara och omtänksamma människorna. Till och från lika trasiga som mig och mer, men många har varit de stabila punkter jag letat efter. Det har däremot ställt till lite problem när det blandats in de där andra bitarna med. Kärlek och allt som ska höra till. Med tanke på hur mycket jag har tyckt om dem har det varit svårt att säga nej till de som velat dra det längre trots att jag vetat att det bandet som byggts upp då kommer att börja falla sönder. Det är en svår sak att försöka få fram hur mycket man tycker om någon men att det inte är den sortens känslor som hör hemma i ett förhållande, ganska ouppskattat verkar det som att det är med.

Letandet går vidare och önskan är fortsatt densamma.

Efterdyningar

Det är lite intressant hur saker utvecklas. Paniken har legat på ett fåtal tillfällen de senaste månaderna. Helt ok för att ha gått från nästan dagliga attacker ett tag. Det är ljust nog för att vinterdepressionen skulle ge sig och jag är nere på kortare perioder. Som vanligt gäller det att undvika att tänka allt för mycket. Nu i veckan blev det en ovanligt intressant omgång. Jag lyckas inte hitta vad som utlöste det men det hade varit väldigt intressant att få fram. Kvävande ångest som jag inte riktigt kunde få någon kontroll över.

Första dagen var jag helt utslagen. Kände mig som en blob som blivit av med det kraftfält som annars håller den samman. Kändes svårt att sitta kvar på stolen, som om jag skulle glida ner vilken sekund som helst. Många av de fysiska reaktionerna från panikattackerna men utan darrningarna. Andra dagen blev det dags för lite olika tabletter för att komma igenom dagen men jag lyckades jobba rätt bra ändå. Tanken på att halka efter gjorde självklart det svårare att hålla tempot högt nog. Lyckades göra lite mer när jag kommit hem däremot. Tredje dagen hade det lättat mycket men utmattningen var kvar. Lyckades köra hem till föräldrarna för lite återhämtning och livet börjar kännas lite mer normalt. Kvar ligger en diffus känsla av att något är helt fel. Ack ljuva trasiga liv. Det blir ju till en del av ens identitet, det här att aldrig riktigt kunna slappna av, att något när som kan gå snett. Är det inte magen som går åt skogen är det huvudet som ställer till det. Den här kluvenheten är alltid lika intressant, den mentala separationen från det fysiska. En distansering för att få lättare att hantera vardagen. Är det något jag börjar bli riktigt bra på så är det olika varianter av försvarsmekanismer.

Förresten, får man trilla ner i svackor även om man inte är behandlad som skräp? Jag får lite dåligt samvete över det. Så otacksamt att må dåligt när inget är riktigt dåligt.

Men en sak är säker i alla fall. Ni där ute är ju bara helt underbara. Kom gärna in och hälsa på. Jag har lagt så mycket tid på att få allt perfekt, nu saknas bara frivilliga besökare. Meditera en stund, titta på en film, hantverka lite eller kanske bara ta en kopp kaffe och prata en stund innan det är dags att fara vidare. Det låter så enkelt egentligen men hur gör man? Jag verkar ha glömt bort den biten. Jag är tillbaka på nivån där det börjar bli ansträngt med det sociala så fort det är mer än en person till. Knappt att jag klarar av att möta någons blick längre. Tankarna som istället far runt stoppar frågorna. Jag är redan uppfylld av tankar om att det inte är lönt, att jag bara är i vägen och att jag bara skulle få ja av artighetsskäl. I min värld finns det ingen orsak till att någon skulle vilja spendera någon tid med mig längre. Lite imponerande nästan att kunna fokusera så mycket utåt på att visa upp en positiv inställning samtidigt som det är så mörkt och hårt in mot mig själv. Även där har distanseringen gått en bra bit och jag kan inse att det har gått mot ett ganska renodlat självhat. Fortfarande känns det mest fascinerande och avlägset. Men nu får det räcka med tankar. Sova och glömma ännu lite till. God natt.

ostabilitet

Dags för ett steg bakåt igen. Det började mola och trycka. Pulsen kändes ostadig världen tog ett steg bort från mig. Den där känslan när man går in i en bubbla och omgivningen inte riktigt når fram. Det känns som att jag krympte en decimeter och det frenetiska viftandet efter något att stödja sig på gav allt annat än resultat. Det är tur att det blir hem till familjen i helgen, är i galet behov av en kram. Fast när jag väl kommer dit kommer inget att märkas som vanligt. Fint undanskuffat och fortsätta försöka verka som att allt är bra. Allt är inte bra. Det är trasigt och jag kan inte tänka rakt.
Orden trasslar ihop sig.
Blir liten.
Kvävande ångest.
Och i mitten av allt ett rent och glödande hat, vänt in mot det innersta.
Där det inte finns några försvarsmurar kvar.  
Krypande ångest, myror under huden.
Tabletter och bomull i huvudet.
Vill att den här ångestperioden ska gå över nu.
Att det ska gå att nå in. Åtminstone en liten beröring.
Var nära att peta på någon idag. Substitut.
Men där finns ingen hand att hålla.
Mina underbara fina vänner, och jag når er inte...

Känna sig behövd

Det har gått väldigt mycket upp och ner idag. Dagen var bra och sen kom man hem igen. Tankarna snurrar fortfarande allt för mycket sen den senaste veckan. Tankarna om det sociala, hur jag kan lösa alla intressanta  problem som kommer. Känner mig ostadig, det är ny mark. Mark som behövs väldigt mycket efter allt runtflytande. Samtidigt som det känns som det mest utdragna förhållandeslutet (4 månader nu) så är det samtidigt ett personligt rekord igen, singelrekord sen första förhållandet. Jag har alltid gått från famn till famn och ni får ursäkta om jag tröttar ut er med ännu mer tjatande om förhållanden och ensamhet. Egentligen är det bara att gå ut i världen och ta för sig av det som behövs men vad sjutton skulle jag ha där ute att göra?

Om jag inte har något sällskap, varför skulle någon vilja umgås med mig? Hittills går det att se ett mönster. Det är fortfarande bara mig själv jag har att skylla för det här numera även om det som orsakade problemen involverade fler (säkrast att påpeka innan någon annan hinner före). Jag har länge fått för mig att jag mest kan prata om hantverk och historiskt återskapande men kanske är det så att jag har haft fel på den punkten. Jag pratar när jag har en chans att hjälpa någon, när jag kan känna mig behövd. Samtidigt är det en av de sakerna som förstör i längden när det kommer till förhållanden. I vilket fall som helst är det en ganska stor begränsning när det kommer till konversationer men det förklarar varför jag går kurser för att träffa folk. Det blir sällan något varaktigt av logiska orsaker, men det tillfredsställer sällskapsbehovet ett tag. Det som saknas är att kunna ta en kopp te och prata med någon utan att vara rädd för att säga något fel. Ett lugnt rum utan massa annat som stimmar runt. Men det är något jag dumt nog inte anser mig förtjäna så jag drar mig undan med mängder av oro och kluvna känslor. Jag har dragit mig undan för länge. Jag minns inte hur man gör. Detta leder till att alla försök blir nervösa och ångestfyllda så gissa hur stor motivationen blir att försöka. Bättre för omgivningen att jag håller mig snäll och tyst och inte tar några initiativ. Humöret på topp? Nja, temporär svacka.

Boende och närhet

Hur kommer det att te sig? Jag har sett fram emot att bo ensam igen ett tag nu men det är kluvna känslor. Jag vet att jag behöver det för att kunna gå framåt och kunna må bättre. Samtidigt bävar jag inför ensamheten. Tidigare har ensamhet inneburit ångest och mardrömmar och jag har gång på gång skyndat in i förhållanden och boende för att fly undan det. Det har ju inte riktigt gått så bra men kampen fortsätter. Framstegen är uppenbara för mig men det är fortfarande långt kvar innan jag kan fungera någorlunda normalt i ett förhållande. Det är något som upptar mycket tid i mina tankar och det påverkar åt båda håll. Jag slits mellan att vilja vara den så kallade perfekta flickvännen och att inte någonsin vilja hamna i ett förhållande igen.
Att bo här och ha kommit in i nya kretsar har inneburit att den annars så viktiga närheten till vänner har fått stiga åt sidan. Jag har försökt att ersätta det med närhet till en partner men det har inte alls riktigt fungerat. Abstinensbesvär från kravlösa kramar trängs med vilsenheten och osäkerheten över hur det hanteras här, dvs inte alls. Som det är nu är all form av närhet förvirrande, jag vet inte hur jag ska hantera det och de gånger jag träffar de gamla vännerna kommer det nästan som en chock över hur det kan kännas så bra och komma sig så naturligt. För några veckor sedan satt jag i bilen och pratade med en vän när han sa något snällt och för en kort stund hade handen på mitt knä. Jag vet inte om det märktes men jag blev tårögd och det var en sådan lättnad att det inte var en stor grej. Det var ett litet fönster tillbaka till hur det var. Vännerna som var väldigt gosiga och kramvänliga men det var aldrig något mer avancerat. Underbart och nu så avlägset.

Det är självklart så att jag har mig själv att skylla för distansen. De senaste 5-6 åren har jag varit mycket beroende av mina förhållanden när det kommer till vänner. Jag har umgåtts med deras vänner och känt att jag fått allt svårare att få egna vänner. Att ingen skulle umgås med mig om det inte vore för mitt sällskap. Denna lilla dumma vana har varit rätt förödande för det mesta. Varför göra något åt det om man bara riskerar att bli besviken? Att bli nekad. Jag har fallit in i rollen som osocial och tillbakadragen trots att det är långt ifrån hur det varit och ibland är. Hellre det än att få konstanta nej när man försöker träffa nya vänner eller att gång på gång bli avbokad. Det är så mycket lättare att ta det beslutet själv, och det gör jag, gång på gång.

Detta påverkar självklart tanken på att bo ensam och det här med förhållanden. När närheten blivit så centrerad runt en enda person har det blivit mer som ett beroende, en enkel utväg. Dags för ytterligare avvänjning och att börja kunna bjuda hem familjen hit igen. Men nu är det verkligen dags för att sova och sluta tänka.

Godnatt världen. Tack för möjligheten att släppa ut lite avtankarna så de inte behöver snurra runt lika mycket.

Glädjens högtider

Det har långsamt gått framåt. 2011 var julen rätt ok, kunde äta lite mer normalt och det var inga allt för djupa dippar. Förra året var steget bättre. Det var lugnt och mysigt och med lite tabletter (för magen, inget annat dumt) så höll kroppen sig snäll och det gick att njuta av familjen som sällskap och allt som hör till en normal jul hos oss. Innan dess var det däremot mycket värre. Jul och nyår har varit den tid på året då allt varit som mörkast. Självdestruktiviteten har haft det som årets höjdpunkt på alla sätt. På juldagen för över ett decennium sedan så spårade det ur. En liten ring som blev en av de tyngsta bojor jag någonsin upplevt. Varje år efter det har julen varit en period för att sörja det som varit. Nyår har om möjligt varit ännu värre. Jag hade en vana ett antal år. På förmiddagen gick jag och köpte en vit ros och satte den i en vas utan vatten. Den var sedan mitt sällskap under kvällen där jag kunde sitta och följa hur den förföll.

Ett år blev värre än de andra. Det var fortfarande nära allt som startade det här så känslorna gick på högvarv med paniken hand i hand. Nu minns jag mest de där underliga detaljerna som man inte reflekterade över just då. Jag hade fokuserat på de viktiga sakerna som vantar. Det var viktigt för mig att om det gick och någon hittade mig så fick inte fingrarna vara förfrusna. Klockan närmade sig 23 när jag var på väg ut. Temperaturen låg på -22 och jag hade fått på mig tunna sommarkläder. Jag gick bort till den park jag brukade hålla till i och slog mig ner i en undanskymd snödriva. Tiden gick rätt fort när känslan av värme hade kommit efter allt huttrande. Det kändes behagligt och världen var lite ljusare. Temperaturen sjönk lite till och det började bli svårare att hålla sig vaken. Skakningarna kom tillbaka allt mer när kroppen desperat försökte få tillbaka lite värme men tiden bara gick vidare i en allt mer dimmig värld.

Någonstans där kom dock ett minne fram som inte riktigt kunde ge mig ro. Jag tar mycket hårt på löften och en vis vän hade avkrävt ett löfte på att om jag väl bestämde mig för att ta livet av mig så skulle jag berätta det för honom. Självklart hade jag glömt bort att göra det och det gick inte att göra över sms. Samvetet pockade på och jag kunde ju inte sluta allt med att svika en så bra vän. Det fick bli ett sms för att höra vart han var. Det tog lång tid att få fingrarna att samarbeta tillräckligt för att skicka iväg det. Svaret kom desto snabbare, han var i närheten. En kvart senare hade jag lyckats ställa mig upp och kunde stapplande ta mig iväg. Han kom och mötte upp mig och lyckades få upp dörren till ett trapphus där han drog in mig för lite värme. I efterhand har han berättat att jag hade börjat se rätt blåfrusen ut.

Det är ett underligt minne att ha med sig. Jag är mycket tacksam över att det gick bra och den hjälp jag fått från vännerna. Det finns många som varit med mig bitar av vägen och sett hur illa det varit. Jag har inte varit lätt att hantera och all destruktivitet måste ha varit allt annat än lätt att genomleva för omgivningen. Mycket av problemen ligger kvar men i mycket mindre skala. Nu försöker jag att fokusera mer på att hålla liv i de vanliga högtiderna och sätta upp nya traditioner med fler. Så frågan är, hur många former av vårfirande kan man lyckas få in tro?

Nya sagor

Självklart har jag hunnit se The hobbit och även den är i gamla minnen och rör runt. Denna gången handlar det dock inte om mardrömmar och obehag utan flykten från dem. Böckerna har varit mina vänner så långt jag kan minnas. Det har varit en lycka att glida in i en ny värld, i en annan person och få uppleva äventyr och alla känslor man kan tänka sig. Det var alltid tvunget att handla om något annat; tider, världar, ja vad som men aldrig här och nu. Känslan att försvinna iväg har länge varit ett rus. Det där att sluta läsa är jag rätt dålig på vilket ledde till många sömnlösa nätter. Det var det där ruset som fick mig intresserad av rollspel och lajv, chansen att få uppleva det där ruset ännu mer direkt. Tyvärr hade jag fel på den punkten för omgivningen agerade aldrig så fritt som de gjort i mina tankar utan det har för det mesta varit mycket mer enkelspårigt. Det var bara att inse då att det inte var genren i sig som var det viktiga utan fantasin, att den fick flyga fritt och uppleva utan fysiska gränser och regler.

Numera har läsandet bytts ut. Det har bytts ut utan att ersättas med något. Det där ruset som fick mig att känna mig levande har tonat bort. Det där magiska i livet har skalats av, bit för bit. Det som är kvar är en platt och grådaskig verklighet med stresshanteringsproblem, matbekymmer och helt ogivande sömnproblem. Vart är den där stabila plattformen som borde finnas där? Det har på många sätt brutits ner av mina förhållanden. Ett konstant nötande som skavt bort magin och ersatt det med grus. Grått, hårt och skrovligt känns det som och inte längre några moln.

Jag kunde känna mig utanför utan att det var ett problem för det fanns en annan värld som alltid välkomnade mig. Jag saknar det. Jag saknar flygandet och tankeruset.

Dimma

Läste just några artiklar på dn om självskadebeteenden, självklart var det inriktat på skärande och liknande. Det har tydligen blivit allt mer modernt sen jag gick i grundskolan. Inte något större utan att det är något man testar om man är uttråkad eller mår dåligt. Det beskrevs som något alla gör någon gång mer eller mindre. Jag kan förstå tanken bakom att man gör det så att det syns, även de som lägger upp bilder. I de fallen handlar det om uppmärksamhet och en bisarr statussak.

Men det ger bittra minnen.

Jag höll på med skärandet en period, som värst var det under ett års tid då jag skar mig flera gånger dagligen. Det var något jag tyckte att jag gjorde för min egen skull och jag gjorde allt jag kunde för att dölja det. Några få visste om det. Dagen mina föräldrar fick reda på det var hemsk, de började fråga varje morgon om att jag skulle visa armarna. Därefter fortsatte jag på andra kroppsdelar. På ben, sidorna, nacken, ja lite vart som där det gick att dölja. När jag var där nere i det mörkaste var det ett av de mindre problemen just då. Jag inbillade mig att det var skärandet som gjorde att jag aldrig lyckades ta livet av mig. Det blev en ventil och ett sätt att känna något annat än ett kvävande mörker. Världen kändes genomskinlig som dimma man inte kunde nå fram igenom. Blodet blev mina tårar.

Jag vet inte i efterhand om det gjorde någon nytta. Mina stackars vänner gjorde vad de kunde för att jag skulle fortsätta leva, och knappt ens det brydde jag mig tillräckligt om. Jag hoppas att artiklar som målar upp självskadebeteenden som en modegrej inte gör att de som verkligen mår dåligt inte får hjälp. Det kommer alltid att finnas de som kanske gör mer än de visar, och då måste man våga ställa frågorna och våga lyssna även om det är svårt att förstå hur någon kan vända sig så mycket mot sig själv.

Mina kära föräldrar fanns där hela tiden men nådde aldrig riktigt in när det var som värst. När jag väl klarnade till från all ångestdimma något år senare var det de som såg till att jag fick hjälp hos en bra hudterapeut med att forma och försöka återskapa huden där den förstörts som värst. Allt är inte borta så den som ser efter kan enkelt se några av mina inte så genomtänkta beslut i livet. Jag hoppas bara att andra som är i den situationen jag var då kan få den hjälp de behöver. Det är en kall värld vi lever i och den visar inga tendenser av att bli varmare. Ta hand om er, alla ni där ute.

Invadering!

Kanske inte, men känslan är stark nog. Det är en så liten detalj men samtidigt så förödande. Jag är ju stark och fungerande nu! Kom inte och rucka på min inbillning! Det handlar bara om att drömma. Just nu har jag åter igen blivit påmind om hur ömtåligt lugnet är, som om de senaste veckornas berg-och-dalbana inte vore nog. Det kom ett telefonsamtal, ljud och ord. Det kom ett till, och sedan ännu ett. Först kommer förvirringen och sedan osäkerhet och ilska. Är han inblandad? Är det dags igen? Är jag ens säker hemma?

På det sättet är jag tacksam att bråka med, reaktioner kommer alltid och de sjunker in djupt. När det kommer till sådant har jag inga skyddsvallar. Det är fortfarande inte länge sedan jag vaknade upp varje natt av rädslan för att någon var i lägenheten. Som tur var bor P kvar även efter att det tog slut och vi kommer rätt så bra överrens. Utan det hade jag nog kunnat vänta mig mardrömmar ett tag framöver efter det här samtalet, men att gå ut kommer jag nog att undvika så långt det går ett tag. Telefonnummer till den som ringde (självklart kontantkort eller liknande) finns dock att roa sig med framöver...

Vänliga förfrågningar.

Det är lite svårt att ta in vissa saker ibland, de kan vara helt normala och logiska men ändå blir det en överraskning när det kommer. Det började komma närmre slutet och mer nu efteråt. Att bli hembjuden till någon även utan P (en förkortning som fungerar från olika namn ett bra tag tillbaka). Det är en rätt förvirrande upplevelse som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till och oftast brukar det inte bli av i slutändan. Jag fick lära mig att jag inte har något egenvärde utan enbart var accepterad i sällskap av någon annan. Detta har fastnat och jag har svårt att se något annat. Är jag ensam har jag inget värde. Det är underligt att något sådant kan sitta så väldigt fast, hade det rört någon annan skulle jag inte kunna se det så. Att någon skulle komma hem och hälsa på mig och bara mig är en tanke som finns i drömmarna, samtidigt som jag skulle försöka avstyra det om det skulle nämnas. Självklart blir det då lätt så att förfrågningar snabbt tar slut. Det är något som står på listan av saker jag borde jobba mer med men jag har ännu inte riktigt kommit långt nog för att kunna distansera mig till det ordentligt. Det är nyare än de flesta problemen så ska man hitta något positivt i det hela så blir det lite mer variation i problemen i alla fall.

Så tack ni som frågar. Ni är få men mycket älskade.

Ta det lugnt och tänk över allt

Välmenade kommentarer kan ibland bli lite väl underhållande. Jag kan förstå att få inser problemet med en omtänksam kommentar om att tänka över situationen lite. Frågan är mer från mitt håll hur man på ett smidigt sätt kan få fram hur det inte är en så bra idé. P har gett mig lite nya ord men de minns jag inte. Det handlar om en form av lärande som uppstår enbart i krissituationer och som sedan sitter mycket hårt.

Jag var länge en av de där som går och tänker hela tiden. Mina tankar var något jag var stolt över, hur de kunde forma sig runt alla möjliga saker och finna nya vägar, leda ut på allehanda äventyr. Jag har hellre legat och dagdrömt till och från snarare än att göra något liknande då tankarna har verkat så mycket varmare.

Någonstans under gymnasiet började något hända som jag inte väntat mig. Det började ske en separation mellan tankarna. Den rent logiska delen började separeras från det rent känslomässiga och det känslomässiga och mer fantasirika blev allt mörkare då allt det hemska samlades enbart i den sortens tänkande. Jag har i perioder fått uppleva den fulla styrkan av dessa problem som kommer när jag inte lägger allt fokus på praktiska och logiska saker eller en ren tomher från tankar. 2002-12-31 ledde det till mitt sista självmordsförsök. Jag minns fortfarande svagt känslan, kommer nog att skriva mer om det någon annan gång. Det var inte den första gången något sådant försök utfördes. Efter den gången har det varit nära några gånger men aldrig gått till ett rent försök. Mönstret har dock varit tydligt nog. Det närmar sig den gränsen av två saker. Den första är provokation utifrån som sänker mig för lågt, den andra är om jag sitter och tänker. Det känns lite dystert att veta att så fort jag tänker lite djupare försvinner meningar med liv och glädje så jag tror vi låter bli lite till...

Gymnasietiden

Nya människor, nya utmaningar och helt nya krav. Jag började gymnasiet nedbruten och frånvarande. Jag hittade några till som var tillräckligt udda för att acceptera mig. Någon månad in på första året tog det tillslut slut och jag hade sjunkt lägre än jag trodde var möjligt. Enda orsaken att jag lyckades göra slut var att jag hade en som stod bakom och stöttade mig. En som var lika förstörd som jag var, om än på andra sätt. En som höll mig nära när panikattackerna började komma. Jag hade fortfarande inte kunnat släppa den första ur tankarna. Träffar och kontakt förekom fortfarande då. Idrotten gav möjlighet till sådant och vid det laget visste ingen om vad som hade hänt, hur illa det varit. De av vännerna jag försökte prata med trodde mig inte. De vännerna gav jag snabbt upp kontakten med. Jag insåg att en lojalitet alltid skulle finnas mellan vänner och de jag varit tillsammans med. Sen dess har det mer och mer blivit till en vana att bryta med de tidigare vännerna så snart en relation tar slut. Att jag idag står inför den dumma vanan igen känns inte vidare upplyftande. Jag fick inse att jag var tvungen att starta på nytt i klassen, inga mer resor norrut. Helgon hjälpte en bit på vägen för att hitta någon enstaka ny vän.

Till detta kom panikattacker som bara blev värre för varje månad. Efter ett tag klappade magen ihop helt av hur den behandlats med självsvält, stress och ångest. Jag kunde knappt ta mig upp till skolan själv av rädsla för att det skulle börja krampa och annat värre och dagarna blev bara värre. Jag gick konstant på olika kurer och testade allt för att göra någon skillnad, men det fungerade aldrig. Jag hittade en vän med andra problem. Det var bra, för då kunde jag spendera dagarna med att hjälpa henne istället. Men det fanns ingen som kunde hjälpa mig med panikångesten, attackerna som kunde ta mig bort från all verklighet. Jag fick det förklarat någon gång i början. Attackerna var såpass svåra att jag gick över en gräns där jag inte längre var säker på vad som var verkligt. Känslan av att något ödleliknande långsamt klättrar upp för ryggen och andades ren ångest mot mig var något jag upplevde med alla sinnen, allt från de kalla och vassa klorna till det lätt prasslande ljud den förde med sig.

Jag minns en lektion när jag var riktigt dåsig av ångest och satt ner på golvet och skrev. På pappret efteråt kunde jag se att det stod skrivet något liknande "Jag kommer tillbaka snart.". Det blocket är troligtvis borta nu och det är lika bra. Det jag upplevde var ett rum fullt med skuggfolk som stod upp och gick runt i rummet. Mumlandes. Gränspsykoserna försvann när gymnasiet tog slut, men de är svåra att glömma. Man kan aldrig riktigt fly från sitt eget sinne. Mot slutet av trean kom nästa bakslag, för under tiden för allt det här kände jag ett krav att alltid vara perfekt. Att alltid lyckas med allt. Det gick inte och den stora mörka väggen var ett faktum. Det gick snabbt, i början av veckan hade jag lite svårt att orientera mig och kunde virra till vägen lite. Under en dag försvann orientationsförmågan, notläsning och slutligen vanlig läsning. Jag var yr och visste knappt vart jag var. Var tvungen att berätta för läraren att jag inte kunde greppa vad hon skrev. Det blev en tur till skolsköterskan och sen ett tag ifrån skolan. Som tur var var det nära praktiktiden och jag kom undan rätt bra. Därifrån skulle jag ta ett stort kliv ut i världen. Bra början åter igen...