Nya människor, nya utmaningar och helt nya krav. Jag började gymnasiet nedbruten och frånvarande. Jag hittade några till som var tillräckligt udda för att acceptera mig. Någon månad in på första året tog det tillslut slut och jag hade sjunkt lägre än jag trodde var möjligt. Enda orsaken att jag lyckades göra slut var att jag hade en som stod bakom och stöttade mig. En som var lika förstörd som jag var, om än på andra sätt. En som höll mig nära när panikattackerna började komma. Jag hade fortfarande inte kunnat släppa den första ur tankarna. Träffar och kontakt förekom fortfarande då. Idrotten gav möjlighet till sådant och vid det laget visste ingen om vad som hade hänt, hur illa det varit. De av vännerna jag försökte prata med trodde mig inte. De vännerna gav jag snabbt upp kontakten med. Jag insåg att en lojalitet alltid skulle finnas mellan vänner och de jag varit tillsammans med. Sen dess har det mer och mer blivit till en vana att bryta med de tidigare vännerna så snart en relation tar slut. Att jag idag står inför den dumma vanan igen känns inte vidare upplyftande. Jag fick inse att jag var tvungen att starta på nytt i klassen, inga mer resor norrut. Helgon hjälpte en bit på vägen för att hitta någon enstaka ny vän.
Till detta kom panikattacker som bara blev värre för varje månad. Efter ett tag klappade magen ihop helt av hur den behandlats med självsvält, stress och ångest. Jag kunde knappt ta mig upp till skolan själv av rädsla för att det skulle börja krampa och annat värre och dagarna blev bara värre. Jag gick konstant på olika kurer och testade allt för att göra någon skillnad, men det fungerade aldrig. Jag hittade en vän med andra problem. Det var bra, för då kunde jag spendera dagarna med att hjälpa henne istället. Men det fanns ingen som kunde hjälpa mig med panikångesten, attackerna som kunde ta mig bort från all verklighet. Jag fick det förklarat någon gång i början. Attackerna var såpass svåra att jag gick över en gräns där jag inte längre var säker på vad som var verkligt. Känslan av att något ödleliknande långsamt klättrar upp för ryggen och andades ren ångest mot mig var något jag upplevde med alla sinnen, allt från de kalla och vassa klorna till det lätt prasslande ljud den förde med sig.
Jag minns en lektion när jag var riktigt dåsig av ångest och satt ner på golvet och skrev. På pappret efteråt kunde jag se att det stod skrivet något liknande "Jag kommer tillbaka snart.". Det blocket är troligtvis borta nu och det är lika bra. Det jag upplevde var ett rum fullt med skuggfolk som stod upp och gick runt i rummet. Mumlandes. Gränspsykoserna försvann när gymnasiet tog slut, men de är svåra att glömma. Man kan aldrig riktigt fly från sitt eget sinne. Mot slutet av trean kom nästa bakslag, för under tiden för allt det här kände jag ett krav att alltid vara perfekt. Att alltid lyckas med allt. Det gick inte och den stora mörka väggen var ett faktum. Det gick snabbt, i början av veckan hade jag lite svårt att orientera mig och kunde virra till vägen lite. Under en dag försvann orientationsförmågan, notläsning och slutligen vanlig läsning. Jag var yr och visste knappt vart jag var. Var tvungen att berätta för läraren att jag inte kunde greppa vad hon skrev. Det blev en tur till skolsköterskan och sen ett tag ifrån skolan. Som tur var var det nära praktiktiden och jag kom undan rätt bra. Därifrån skulle jag ta ett stort kliv ut i världen. Bra början åter igen...
