Det rör på sig

Såhär är det. I vanliga fall brukar det pratas om att alla känner ett offer men ingen känner en förövare. Nu tänker jag säga något annat för jag känner en förövare, jag känner flera. Vissa vet jag redan om, andra kommer jag att få veta om först när någon i min närhet råkat illa ut och det stora antalet som är kvar kommer jag aldrig att få veta om. Vissa kanske bara gör något dumt en gång, andra har det som en del i sin livsstil och flera kommer att vara mer eller mindre omedvetna om att de gör något som är fel. Vissa kommer att hålla sig till rena övergrepp som kan anmälas utan problem medan många andra kommer att röra sig på gränser och tassa runt i gråzonerna.

Det är mycket som händer nu. Många gamla minnen som triggas igång igen men det är långt ifrån bara det gamla vanliga. Nu händer det så väldigt mycket mer, det är som att det kokat så länge under ytan att det inte kan ligga still längre. Berättelserna kommer fram, dammas av och lyfts ut i ljuset. Berättelser som gnagt i allt från dagar till decennier. Berättelser om minnen som inte går att sopa undan. Minnen klarare än något annat, minnen suddiga av tid eller aningar om att något varit väldigt fel. En kör av röster har kommit fram som säger att vi hör, vi lyssnar på era ord och vi ser er, vi erkänner era vittnesmål. Det är som vårfloden som kommer, spolar fram allt som gömt sig i mörka hörn.

Snälla människor, ta hand om varandra! Säg till när ni ser sådant som inte är bra, säg till när ni hör sådant som låter fel, säg till vid minsta tecken på att någon får arbeta i fred med sådant som kan förstöra en medmänniskas liv. Var aktsamma på era egna handlingar, sker allt i samtycke eller borde du kolla av läget? För ni känner dem ni med och kanske är just du en av dem jag skriver om. Kanske intalar du dig fortfarande om att du aldrig gjorde fel.

Återfall

Så klart det ska komma något och trigga igång allt igen. Fick ett sms från ett anonymt nummer. Ett nummer som skickat meddelanden till till många andra, det har varit med i flera tidningar och lite annat men ändå så är det där och bråkar med osäkerheten. Direkt kommer tankarna "skickade han någon?", "har de hittat mig nu?", "hur mycket vet de om mig?" och favoriten "om de kommer och jag dör, kommer någon att veta det då?". Hur förklarar man det på något vettigt sätt egentligen? Jag är vuxen och vågar inte släcka lampan just nu, jag vet inte om jag vågar titta ut om någon skulle stå där. Hur långt utanför vad som är ok att tänka är det egentligen? Är det spår från vad den första gjorde eller jag jag tappat greppet helt?

Samtidigt samsas det med funderingar som "vad spelar det för roll, vill någon göra något dumt så kan jag inte hindra det". Titt som tätt krockar det med tankarna på att någon ska vara här, det knakar i lägenheten och jag vet ju egentligen att den bara är lite knakig av sig men hjärtat hoppar till gång på gång. Sen rullar tankarna vidare, hur tar man in? Hur accepterar man och är nöjd? Det kryper för nära ibland. Jag har sett den förste några gånger i år, någon gång på bild och en gång i verkligheten. Det tynger och samtidigt blir det svårt att se bort. Måste se, måste hålla koll. Blundar jag kanske jag inser att det bara är en dröm, att jag ska vakna upp till hur det var då. Skräcken och ovetskapen varje dag. Vad ska han göra idag?

Detta hopplösa krånglande. Kan jag släppa dig ur mina tankar någon gång?

Gnistrande stjärnljus

Det är dags igen. Den där veckan kickade igång mina minnen som den brukar göra. Det har varit mycket kämpande med minnen och allt de orsakat. Jag såg honom igen och framstegen är visserligen små men de känns. Jag kunde gå därifrån och även om det kickade igång panikreaktioner så blev det inte värre än så. Minnet börjar redan bli lite suddigt efter händelsen men just det minnet får gärna försvinna in i dimmorna.

Kluvet

Just nu känner jag mig väldigt splittrad. Vintern var ovanligt sugande. Det kom aldrig någon större mängd snö som annars kunnat lysa upp lite. Det senaste förhållandet rann ut i sanden utan alltför stora protester, inte mycket att göra åt det och inte mycket att analysera sönder där. Nu har det gått över till den där riktigt luriga tiden på året när det kan växla mellan ren eufori och tunga flashbacks. Efter senaste eventet var det några dagar av eufori med huvudet uppe i det blå men nu har det gått någon vecka och jag är inne i en period med drömmar och minnen igen. Jag har drömt flera gånger nu om att jag är ute på ett av alla event och plötsligt kommer den första fram och ger sig på mig. Jag hinner tänka "inte igen". Jag sprattlar så gott jag kan men kommer inte loss men jag lyckas skrika såpass att andra hör. Det kommer någon till min räddning och får upp mig, skyddar mig. Någon som vänder sig mot min plåga och tar itu med den. Det värsta just då är att vakna, och det är alltid där jag vaknar. Vetandes att det inte kommer någon, att jag inte kan få någon hjälp. Minnena finns bara inuti mig och ingen kan ta bort dem. Nu har det gått 12 år och jag har sett honom på event där jag riskerar att stöta på honom igen...

Ni vet hur ologiskt rädd man kan bli för spindlar och annat va? Ungefär så känns det med tanken på den första.

Jag får ont i magen bara av att få ner de här orden, jag har försökt att skjuta undan de sista resterna, att gå framåt och slippa mina problem men jag har tappat fotfästet igen. Det här är nog den värsta biten med att må bättre. Man märker av snedstegen så mycket mer när inte allt längre är becksvart.

Däremot har jag haft en rätt bra vår. Jag har börjat få mer ordning på mig fysiskt och då blir det en naturlig del för mig att vänta att resten borde komma ihop sig lite mer ordentligt men jag vet inte riktigt hur jag ska samla modet att göra. Att inte bara vilja utan agera med. Det är samtidigt lite som känslan när man ska ta steget utanför dörren när det ösregnar. Vad kommer hända? Kommer jag hålla ihop? Kan jag klara mig ensam? Och varför i hela friden ska jag fokusera så mycket på ensamhet när jag vill omge mig med goa härliga vänner? Vilja vs göra...

Det är jag mot huvudet nu och jag har verkligen inte någon aning om vad som kommer att hända.