Om texterna

Det kan vara värt att påpeka att mina texter aldrig har varit till för att tillfredställa någon annan. De har alltid varit mina. Ibland har de varit min enda fasta punkt, ibland det enda sätt jag kunnat få ut någonting. Texterna är inte skrivna för att vara bra. De är bara texter, tankar.

Gamla texter

Då mina minnen består av det som är nedskrivet kommer jag att börja plocka fram gamla texter. Den första handlar om ångesten och paniken. När allt faller trots att det borde vara bra. Skriven 2008.

Höstregn

"Det här är en berättelse om en som råkade komma ivägen

Hon satt inne i sitt rum med en penna i handen. Den grå himlen gav de blommiga gardinerna en dyster prägel. Utanför fönstret föll tunga droppar från årets första höstregn.
Det hade varit en lång sommar men när hon försökte minnas den fanns inga spår kvar. Varje droppe som föll förde bort ännu ett minne och tomheten ekade mellan de blå väggarna. Hon trodde att det hade varit en bra sommar.
Det hade varit en bra sommar, men hon visste inte säkert. Visste inte om de glada dagarna, visste inte att hennes vänner tyckte om henne, visste inte att de fanns. Hon trodde, men var inte säker. Det är svårt när man inte kan veta, det är svårt när man är osäker, då världen gungar ostadigt så fort någon inte ler.
Hon ser på det tomma pappret som hånfullt ligger framför henne. Orden faller bort, vill inte fastna. Det har legat där i någon timme. Hon är inte säker på hur lång tid som har gått. Regnet tar alla minnen, alla tankar, och låter dem samlas i små pölar på asfalten innan de sjunker ner djupt i jorden eller leds vidare ner i någon brunn. Allt har tystnat, allt utom det ständiga ljudet av regndropparna.
Just nu minns hon inte ens händerna, de kalla handavtrycken, de som fick henne att förfrysa.
Hon borde vara glad nu, nu när hon för en stund har fått vad hon ville, nu när inte minnena finns kvar. Men hon vet inte, hon vet inte att hon borde vara glad. Hon vet bara om ett fönster med blommiga gardiner som fördunklas av de regntunga molnen utanför. Hon vet bara om dropparna som tömmer henne på allt. Hon märker inte när pennan faller ur hennes stumma hand, ner på det tomma pappret. Inte heller märker hon när dörren skjuts upp bakom henne efter att ha varit stängd dag efter dag. Hon märker inte vännen som kommer inramlandes med oron skriven i ansiktet.
En tanke formas hastigt, störd av de plötsliga ljuden, en hand som rör vid henne. Det är det enda de är nu, beröringar, händer. Händer som kväver och stör. Snabbt försvinner tanken ner i en ny pöl och dränks av vattendroppar.
Det är ett tomt rum som vännen har stigit in i. Hon kan inte se längre. Ögonen är öppna men hon ser bara regntunga moln. Någon skakar på henne, försöker få kontakt, men man kan inte få kontakt med någon som består av is.
Handen förlorar det stöd som bordet tidigare var och hänger slappt utmed hennes sida. En telefon tas fram och hastigt slås en nummer. Det handlar om hjälp och råd, men inte ens det vet hon. Hon följde med regndropparna ner från molnen, ner i marken, ständigt djupare. Hennes huvud har börjat bli tungt, tyngre än vattendropparna. Hon vet nu att det är lätt, det är bara att be om hjälpen så får man den, men vad gör man när man inte kan be längre? Vad gör man när orden tar slut?
Någon håller om henne, vaggar henne ömt fram och tillbaka, säger att allt blir bra men de vet inte. De vet inte att ännu en del av henne har dött. De kan inte förstå att under den bästa tiden hittills i hennes liv har hon tagits över av is.
På pappret, belyst av det lilla ljus som får komma fram genom ett tungt moln, står där skrivet med sirliga bokstäver; Amor Vincit Omnia, kärleken övervinner allt. Det ligger kvar där tills hon en dag vaknar och går till skolan liksom vilken annan dag som helst. Anteckningen ligger på en ensam sida bland alla minnen och tankar i ett block. Det är ord som talar om det hopp hon inte längre får känna.

Det är sensommar, två veckor innan höstens första regn..."

Utredning

Det är vad det här är. En utredning, påminnelse och väg ut. Jag skriver för att fortsätta framåt, att släppa och gå vidare, men även för att minnas. Det finns fortfarande frågetecken kvar. Jag har fortfarande inte hittat förklaringar till allt. Det som rör till tillvaron mest just nu är en ångest kopplad till att gå ut samt att jag låser mig om jag inte är ensam hemma.

Att låsa mig om jag inte är ensam är något som ställt till det i mina senaste två förhållanden. Innan dess vet jag inte hur aktiv den biten har varit. Fram tills december hade jag fullt upp på kvällarna med att sy, pyssla och baka men när jag fick någon att bo ihop med igen försvann all ork, den räcker som mest till att vara. Förlamande energibrist. Känner mig som en urvriden tvättsvamp, lite som att jag läcker ork.

Minnen

Minnen är något som flyr ifrån mig, det är därför jag började skriva ner mina tankar och minnen. Började skriva under skoltiden även om det var mycket jag inte ville minnas där. Första gången någon nämnde ordet dissociation för mig var 2009. Det har tagit ett tag att våga använda det ordet. Ett litet ord som är förklaringen till så många besvikelser och konflikter.

Jag glömmer.

Det var min utväg. Länge trodde jag att jag bara var glömsk och det skämtades mycket om det. Jag ses som glömsk och förvirrad och det stämmer men bakom ligger det där nya ordet och skaver.

Det var i nian allt föll. Kärleken kom. Det var så det kallades i alla fall. 2001 var det då. Tio år sedan. Dagen i sig är inte svår att minnas. Den började med min farfars dödsbud, det var året efter. Minns att min mor satt ute i soffan när hon berättade det och jag gick därefter in på mitt rum där han den där väntade. Vi behöver inga detaljer om vad som hände, det finns ord för det med.

Våldtäkt. Att ta någon mot sin vilja, och det med förklaringen: "Men så hade jag velat bli tröstad". Det tog många långa månader att bli fri från det förhållandet. De månaderna var fyllda av lögner, tårar och ren smärta både i fysisk och mental form. Sen var jag fri, men man blir aldrig fri. Det finns inget ens i närheten av ordet frihet när någon har stulit den. Det är något som tar år. Nu har snart ett decennium passerat. Jag är fortfarande inte fri.

Det här blir en sammanfattning av de händelser som ledde fram till idag.

Frihet är ett lurigt begrepp. I sin jakt på friheten kan man snärja in sig i allt djupare nivåer av fångenskap. När ingen annan slår en, vad gör man då? Är man ens värd att leva då?

Jag tog till ett av de vanligare vapnen mot mig själv. Matbrist och knivar. Det hade börjat redan under det första förhållandet men beroendet blev starkt och var mycket svårt att släppa. Panikångesten och skräcken för människor började utvecklas kort efter att allt tog slut. Det nyåret var sista gången jag på allvar försökte ta livet av mig. -22 grader och en bekväm snödriva.

Mina föräldrar hade vid det laget gett upp och det blev allt fler turer till bup. Dröjde dock flera år innan jag hittade någon vettig att prata med. Bytte flera gånger. Sen kom nästa förhållande, och nästa igen. Det fanns två varianter, antingen var personen som den i det första förhållandet, eller så var det jag som förstörde det. Man drar sig mot sin undergång som en nattfjäril på väg mot en lampa. Jag har undrat många gånger om varför jag gjort som jag gjort när någon genuint varit snäll i ett förhållande, men i efterhand kan jag se att så trasig jag har varit har jag inte kunnat göra på något annat sätt. När man plötsligt inte minns vad man har gjort blir bördan allt tyngre. Något är fruktansvärt fel och man vet inte vad. Bara att man säkerligen har gjort något dumt.

Länge kunde panikattackerna bli så svåra att jag tappade kontrollen över allt. Gick in i ett stadie av en gränspsykos där jag kunde höra, se och i absolut värsta fall känna rädslorna personifierade. Då har jag flytt. Sprungit från allt. Vaknat upp ute i kylan om ingen hållit fast i mig när det brutit ut. Liknande kunde rädslan för ilska göra. Höjde någon rösten mot mig kom flykten, bortkopplandet och skräcken. Det har gått flera månader nu sedan senaste riktigt starka attacken, och de senaste två åren har de planat ut. När det var som värst kunde det komma varje dag, ibland flera gånger.

Jag kan ofta börja tänka att det finns de som har det så mycket värre, men i slutändan förändrar andras upplevelser inte graden av mina egna upplevelser. I slutändan har man bara sina egna referensramar att utgå ifrån.

Glömskan som hela tiden låg och lurade under ytan trodde jag hörde till. Att det var något som jag hade redan innan allt gick snett. När paniken och depressionerna hade lugnat ner sig var det glömskan som låg kvar. Den effektiva förmågan att förtränga det obehagliga. Den ultimata lösningen för ett sinne som helt enkelt inte klarade mer. Dissociation var vad hon kallade det. En människa, ett ord. "Du dissocierar" sade hon. Det är en reaktion som kom efter traumat, ptsd, ännu ett ord, mina små bokstäver. Hon rabblade upp ord efter ord och sa att de hörde till mig. Att det var något jag behövde lära känna. Bli vän med.

Det har börjat sjunka in. Jag har börjat förstå de där små orden, men även det tog tid. Allt tar tid. När minnen blev för smärtsamma skar jag bort dem. När tankar blev för obehagliga började jag stänga av tankespåren ett efter ett. Jag var stolt över de där tankespåren när jag var mindre. Jag kunde räkna matte, hålla ett tal och memorera en bok samtidigt. Det fanns ingen hejd på vad jag med mina tankar kunde göra. Nu är det tystnaden som är kvar, tystnaden och glömskan. Men även här har jag haft tur. Det är minnet som är dimmigt, det har jag hanterat genom att skriva ner allt. Min person och vad som är jag är fortfarande intakt, om än rätt tilltufsat. Tankarna fungerar på de logiska spåren, kanske är det därför jag jobbar med det tekniska.

"Du har tur som har mig, någon annan hade kanske dödat dig". Det där med tur är farligt. Även det var den förstes ord. Kort innan han föreslog att hans vän skulle döda oss båda så jag inte skulle ta livet av mig själv.