Just nu känner jag mig väldigt splittrad. Vintern var ovanligt sugande. Det kom aldrig någon större mängd snö som annars kunnat lysa upp lite. Det senaste förhållandet rann ut i sanden utan alltför stora protester, inte mycket att göra åt det och inte mycket att analysera sönder där. Nu har det gått över till den där riktigt luriga tiden på året när det kan växla mellan ren eufori och tunga flashbacks. Efter senaste eventet var det några dagar av eufori med huvudet uppe i det blå men nu har det gått någon vecka och jag är inne i en period med drömmar och minnen igen. Jag har drömt flera gånger nu om att jag är ute på ett av alla event och plötsligt kommer den första fram och ger sig på mig. Jag hinner tänka "inte igen". Jag sprattlar så gott jag kan men kommer inte loss men jag lyckas skrika såpass att andra hör. Det kommer någon till min räddning och får upp mig, skyddar mig. Någon som vänder sig mot min plåga och tar itu med den. Det värsta just då är att vakna, och det är alltid där jag vaknar. Vetandes att det inte kommer någon, att jag inte kan få någon hjälp. Minnena finns bara inuti mig och ingen kan ta bort dem. Nu har det gått 12 år och jag har sett honom på event där jag riskerar att stöta på honom igen...
Ni vet hur ologiskt rädd man kan bli för spindlar och annat va? Ungefär så känns det med tanken på den första.
Jag får ont i magen bara av att få ner de här orden, jag har försökt att skjuta undan de sista resterna, att gå framåt och slippa mina problem men jag har tappat fotfästet igen. Det här är nog den värsta biten med att må bättre. Man märker av snedstegen så mycket mer när inte allt längre är becksvart.
Däremot har jag haft en rätt bra vår. Jag har börjat få mer ordning på mig fysiskt och då blir det en naturlig del för mig att vänta att resten borde komma ihop sig lite mer ordentligt men jag vet inte riktigt hur jag ska samla modet att göra. Att inte bara vilja utan agera med. Det är samtidigt lite som känslan när man ska ta steget utanför dörren när det ösregnar. Vad kommer hända? Kommer jag hålla ihop? Kan jag klara mig ensam? Och varför i hela friden ska jag fokusera så mycket på ensamhet när jag vill omge mig med goa härliga vänner? Vilja vs göra...
Det är jag mot huvudet nu och jag har verkligen inte någon aning om vad som kommer att hända.
