Om.

Gamla texter.

Om de fick tag på dig
Om jag fick möta din blick
Om jag fick svar på mina frågor

Om du såg mig då
När du satt där
på en stol,
orörlig

Då skulle det vara den sista dagen i ditt liv.

Grundskolans slut

När 6:an tog slut började jag sakta falla in i tonårens mörker. Världen kändes allt hemskare efter den tidigare skoltidens konstanta nedtryckande. Skoltoaletterna var enda räddningen att låsa in sig i på rasterna under mellanstadiet, bättre att göra det själv. Fördelen är väl att jag blivit rätt stryktålig, man blir visst det efter ett tag. Tyvärr finns det tydligen gränser där med. Fotbollskarriären tog slut rätt snabbt efter att en i klassen tyckte det var roligare att sikta på mina knän än på bollen. Problemen med knäna kommer fortfarande när det är kallt ute som en påminnelse om hur grymma barn kan vara. Men åter till högstadiet nu.

Fram tills högstadiet hade jag varit en färgglad prick, i sjuan började det gå över till stora delar grått. Vidare in i åttan gick det över till allt mörkare. Klassen jag gick i var den alla nya kom till, den som fick lärare att springa gråtande ut. Stämningen var konstant hård och alla som kunde bytte bort från den. Jag lyckades först in mot nian, då var det äntligen min tur med. Ny klass och nya möjligheter. Valet var bra, klassen var underbar men det var vid det laget försent. Sömnlösa nätter, en konstant depression och alla dessa vassa föremål. Mina armar tog över ett års konstanta besök hos en hudterapeut för att återställa någorlunda. Framstegen överraskade till och med dem. Röd svullen ärrvävnad gick till slut ner till vita små streck. De första åren efter hade jag speciellt smink för att dölja det som inte gick ner. Mitt vassa självskadebetéende pågick dagligen i 1-2 år. Efter det fick jag spendera några år av att ångra mig. Kortärmat på arbetsintervju? Kanske inte.

På rasterna kunde jag ligga på golvet i ett rastrum och sova. Det såg nog rätt underligt ut kan man tycka, men när en möjlighet att sova när det fanns tryggt sällskap var värt mycket. Sen kom den första kärleken tyvärr och tog upp all tid och vilja. Hur det slutade finns redan lite skrivet om i inlägget om minne.

Vem tror du att du är?

Tycker gör jag mycket. Jag tycker om, tycker illa om, tycker att något är fel, tycker att något annat är fint. Ganska normalt skulle jag gissa på, åtminstone i de flestas ögon.
Det finns däremot de som tycker väldigt illa om tyckande.

Jag levde många år i en värld där ett väldigt litet antal åsikter var godkända. Vissa blir begränsade av politiska grupper, religiösa sekter och liknande, andra gör som jag och får begränsningen av sina partners. Det tog mig åtta år att bli arg, att inse att jag inte skulle bli straffad av att känna något. Först började det som en pyrande irritation, som en klåda långt in under huden. Den växte och tog sig fram vid underliga tillfällen för småsaker av olika slag. Tillslut var den där. Ilskan. Överrumplande och förlamande. Något nytt att hantera tillsammans med allt annat som börjat bygga vallar runt mig. Allt som väntat på att få uppmärksamhet och tid.

Att uttrycka åsikter har alltid varit svårt. Det blir lätt så när man får höra hur fel allt man gör är, hur någon annans sanning är det enda som ska vara godkänt (gissa hur lätt det blir när sällskapet kan misstänkas för en konsekvent mytomansk läggning). Tillit är inget som funnits så mycket av och det är många som inte tyckt om det.

Jag är som alltid medveten om det egna ansvaret i att fungera och vara en del av samhället. Frågan kommer dock snabbt om hur man lär sig att tycka? Min åsikt har aldrig haft ett värde, varför ska jag tycka något då? Det har ofta varit ett problem när någon vill debattera något eller diskutera exempelvis samhällsfrågor och politik. Jag kan tycka, för mig själv. Vad jag inte kan är att tycka något där andra är inblandade, då tar jag den lätta vägen, den oseriösa och flummiga. Jag vågar helt enkelt inte att utsätta mig för den kritiska granskningen som kommer runt diskussioner, jag vill inte utsätta mig för risken att förlöjligas och tryckas ner så jag vinkar lite glatt från bottnen istället. Ibland händer det dock, i trygga och uppmuntrande miljöer, att jag vågar mig fram. De få gångerna jag får känna att jag spelar en roll jag med.

Efteråt kastas man tillbaka till den snabba och livliga verkligheten där det inte finns tid att fatta mod och tala upp. Då blir det att gå tillbaka till det skämtsamma sinnet, och försöka vinna så många med att förlöjliga mig själv istället. När kvällen och tankarna kommer är det så det ofta känns. Jag skämtar bort allt, hemska minnen, panikattacker, misshandel och alla våldtäkter (nej, inga domar har fälts, jag menar, vem skulle ändå ha lyssnat om jag vågat anmäla? nej just det, mina åsikter och upplevelser räknades ju inte så varför ens försöka. ganska genialt om man tänker efter). Jag gör det för det inte finns någon mening med att prata om det, det gör inget bättre att fastna i tankarna. Att kombinera det med att samtalen är vad som får mig att må bättre är rätt svårt. Jag ältar för att överleva, för att gå framåt. Jag höll tyst i några år, nu är tystnaden min största fiende. Ångestskaparen med stora vassa klor.

Men tycker gör jag till slut. Jag tycker, skapar negativa svar redan innan jag uttrycker åsikterna, hinner svara på dem och inse att det inte är någon mening att göra ett inlägg i frågan.

Vem tror jag att jag är då? Ja det är väl mig själv, och det är lite det som känns som problemet.

Den svartvita världen

Om att leva ett liv med nyanser.

Det svåra i mörkret är att överleva. Att lyckas hantera avgrundsdjup ångest, att se minnena innan de blir just minnen. Upplevandet. Väl ute i ljuset är problemen av en annan art. Nu är det svåra att leva. Det svåra i att hitta tillbaka till den glada lilla översociala ungen som fanns där någon gång innan andra halvan av lekisåret. 19 totalförstörda år och sen efter det ska man ut i världen och fungera normalt. Men det är ingen fara, det finns de som har det värre. Gör det inte alltid det? Och hur mycket värre för en enskild individ blir det än vad man ser utifrån ens egna upplevelser? Det finns de som har det värre, det gör dock inte ens egna upplevelser trevligare.

Jag har lagt mycket tid på att försöka lära mig att leva med nyanserna. Respekten och rättframheten för att inte orsaka onödigt lidande. Jag har full förståelse för att jag kan vara lite svår att hantera men jag försöker göra allt jag kan för att underlätta, men ibland tar ångesten överhanden. Ibland är ångesten underhållande att studera utifrån. När den är på väg att tryckas undan allt mer tar den uttryck på väldigt underliga platser och sätt. Exempelvis har den fäst sig vid att spela spel med andra. Tog lång tid för mig att ens våga spela något med min nuvarande partner. Har lyckats ta in ett fåtal spel som jag kan spela med andra men kommer det till nya spel låser jag mig direkt. Ibland tror jag att min ångest har humor, andra gånger tycker jag att jag ger min ångest lite för mycket av en personlighet.

Zenfilosofin och förmågan att släppa har varit mina mål länge nu. Jag förstår att det inte är den lättaste vägen men hade jag valt lätta vägar hade jag inte suttit här idag. Lättare vägar leder till lidande för fler. Att vända osäkerheten utåt är inte ett möjligt alternativ för mig, det skulle bara skada andra. Ju fler som blandas in, desto fler skadas. Det handlar alltid om val. I en svartvit värld finns det bara görande och ickegörande, där blir valen lätt destruktiva då nyanserna saknas. Då ser man sig antingen som omtyckt eller hatad. Jag känner en djup sympati för de som sitter fast i de svartvita världarna. Det är inte en lätt tillvaro att leva i. Bekräftelsen från andras kommentarer och tröst ger inte alltid en sann bild av verkligheten och osäkerheten fortsätter att växa tills nästa utbrott.

Jag har gjort ett val. När det sociala blir ett spel vill jag inte vara med och spela. Det finns aldrig någon vinnare där och det är inte värt den skadan som åsamkas de spelande.

Om texterna

Det kan vara värt att påpeka att mina texter aldrig har varit till för att tillfredställa någon annan. De har alltid varit mina. Ibland har de varit min enda fasta punkt, ibland det enda sätt jag kunnat få ut någonting. Texterna är inte skrivna för att vara bra. De är bara texter, tankar.

Gamla texter

Då mina minnen består av det som är nedskrivet kommer jag att börja plocka fram gamla texter. Den första handlar om ångesten och paniken. När allt faller trots att det borde vara bra. Skriven 2008.

Höstregn

"Det här är en berättelse om en som råkade komma ivägen

Hon satt inne i sitt rum med en penna i handen. Den grå himlen gav de blommiga gardinerna en dyster prägel. Utanför fönstret föll tunga droppar från årets första höstregn.
Det hade varit en lång sommar men när hon försökte minnas den fanns inga spår kvar. Varje droppe som föll förde bort ännu ett minne och tomheten ekade mellan de blå väggarna. Hon trodde att det hade varit en bra sommar.
Det hade varit en bra sommar, men hon visste inte säkert. Visste inte om de glada dagarna, visste inte att hennes vänner tyckte om henne, visste inte att de fanns. Hon trodde, men var inte säker. Det är svårt när man inte kan veta, det är svårt när man är osäker, då världen gungar ostadigt så fort någon inte ler.
Hon ser på det tomma pappret som hånfullt ligger framför henne. Orden faller bort, vill inte fastna. Det har legat där i någon timme. Hon är inte säker på hur lång tid som har gått. Regnet tar alla minnen, alla tankar, och låter dem samlas i små pölar på asfalten innan de sjunker ner djupt i jorden eller leds vidare ner i någon brunn. Allt har tystnat, allt utom det ständiga ljudet av regndropparna.
Just nu minns hon inte ens händerna, de kalla handavtrycken, de som fick henne att förfrysa.
Hon borde vara glad nu, nu när hon för en stund har fått vad hon ville, nu när inte minnena finns kvar. Men hon vet inte, hon vet inte att hon borde vara glad. Hon vet bara om ett fönster med blommiga gardiner som fördunklas av de regntunga molnen utanför. Hon vet bara om dropparna som tömmer henne på allt. Hon märker inte när pennan faller ur hennes stumma hand, ner på det tomma pappret. Inte heller märker hon när dörren skjuts upp bakom henne efter att ha varit stängd dag efter dag. Hon märker inte vännen som kommer inramlandes med oron skriven i ansiktet.
En tanke formas hastigt, störd av de plötsliga ljuden, en hand som rör vid henne. Det är det enda de är nu, beröringar, händer. Händer som kväver och stör. Snabbt försvinner tanken ner i en ny pöl och dränks av vattendroppar.
Det är ett tomt rum som vännen har stigit in i. Hon kan inte se längre. Ögonen är öppna men hon ser bara regntunga moln. Någon skakar på henne, försöker få kontakt, men man kan inte få kontakt med någon som består av is.
Handen förlorar det stöd som bordet tidigare var och hänger slappt utmed hennes sida. En telefon tas fram och hastigt slås en nummer. Det handlar om hjälp och råd, men inte ens det vet hon. Hon följde med regndropparna ner från molnen, ner i marken, ständigt djupare. Hennes huvud har börjat bli tungt, tyngre än vattendropparna. Hon vet nu att det är lätt, det är bara att be om hjälpen så får man den, men vad gör man när man inte kan be längre? Vad gör man när orden tar slut?
Någon håller om henne, vaggar henne ömt fram och tillbaka, säger att allt blir bra men de vet inte. De vet inte att ännu en del av henne har dött. De kan inte förstå att under den bästa tiden hittills i hennes liv har hon tagits över av is.
På pappret, belyst av det lilla ljus som får komma fram genom ett tungt moln, står där skrivet med sirliga bokstäver; Amor Vincit Omnia, kärleken övervinner allt. Det ligger kvar där tills hon en dag vaknar och går till skolan liksom vilken annan dag som helst. Anteckningen ligger på en ensam sida bland alla minnen och tankar i ett block. Det är ord som talar om det hopp hon inte längre får känna.

Det är sensommar, två veckor innan höstens första regn..."

Utredning

Det är vad det här är. En utredning, påminnelse och väg ut. Jag skriver för att fortsätta framåt, att släppa och gå vidare, men även för att minnas. Det finns fortfarande frågetecken kvar. Jag har fortfarande inte hittat förklaringar till allt. Det som rör till tillvaron mest just nu är en ångest kopplad till att gå ut samt att jag låser mig om jag inte är ensam hemma.

Att låsa mig om jag inte är ensam är något som ställt till det i mina senaste två förhållanden. Innan dess vet jag inte hur aktiv den biten har varit. Fram tills december hade jag fullt upp på kvällarna med att sy, pyssla och baka men när jag fick någon att bo ihop med igen försvann all ork, den räcker som mest till att vara. Förlamande energibrist. Känner mig som en urvriden tvättsvamp, lite som att jag läcker ork.

Minnen

Minnen är något som flyr ifrån mig, det är därför jag började skriva ner mina tankar och minnen. Började skriva under skoltiden även om det var mycket jag inte ville minnas där. Första gången någon nämnde ordet dissociation för mig var 2009. Det har tagit ett tag att våga använda det ordet. Ett litet ord som är förklaringen till så många besvikelser och konflikter.

Jag glömmer.

Det var min utväg. Länge trodde jag att jag bara var glömsk och det skämtades mycket om det. Jag ses som glömsk och förvirrad och det stämmer men bakom ligger det där nya ordet och skaver.

Det var i nian allt föll. Kärleken kom. Det var så det kallades i alla fall. 2001 var det då. Tio år sedan. Dagen i sig är inte svår att minnas. Den började med min farfars dödsbud, det var året efter. Minns att min mor satt ute i soffan när hon berättade det och jag gick därefter in på mitt rum där han den där väntade. Vi behöver inga detaljer om vad som hände, det finns ord för det med.

Våldtäkt. Att ta någon mot sin vilja, och det med förklaringen: "Men så hade jag velat bli tröstad". Det tog många långa månader att bli fri från det förhållandet. De månaderna var fyllda av lögner, tårar och ren smärta både i fysisk och mental form. Sen var jag fri, men man blir aldrig fri. Det finns inget ens i närheten av ordet frihet när någon har stulit den. Det är något som tar år. Nu har snart ett decennium passerat. Jag är fortfarande inte fri.

Det här blir en sammanfattning av de händelser som ledde fram till idag.

Frihet är ett lurigt begrepp. I sin jakt på friheten kan man snärja in sig i allt djupare nivåer av fångenskap. När ingen annan slår en, vad gör man då? Är man ens värd att leva då?

Jag tog till ett av de vanligare vapnen mot mig själv. Matbrist och knivar. Det hade börjat redan under det första förhållandet men beroendet blev starkt och var mycket svårt att släppa. Panikångesten och skräcken för människor började utvecklas kort efter att allt tog slut. Det nyåret var sista gången jag på allvar försökte ta livet av mig. -22 grader och en bekväm snödriva.

Mina föräldrar hade vid det laget gett upp och det blev allt fler turer till bup. Dröjde dock flera år innan jag hittade någon vettig att prata med. Bytte flera gånger. Sen kom nästa förhållande, och nästa igen. Det fanns två varianter, antingen var personen som den i det första förhållandet, eller så var det jag som förstörde det. Man drar sig mot sin undergång som en nattfjäril på väg mot en lampa. Jag har undrat många gånger om varför jag gjort som jag gjort när någon genuint varit snäll i ett förhållande, men i efterhand kan jag se att så trasig jag har varit har jag inte kunnat göra på något annat sätt. När man plötsligt inte minns vad man har gjort blir bördan allt tyngre. Något är fruktansvärt fel och man vet inte vad. Bara att man säkerligen har gjort något dumt.

Länge kunde panikattackerna bli så svåra att jag tappade kontrollen över allt. Gick in i ett stadie av en gränspsykos där jag kunde höra, se och i absolut värsta fall känna rädslorna personifierade. Då har jag flytt. Sprungit från allt. Vaknat upp ute i kylan om ingen hållit fast i mig när det brutit ut. Liknande kunde rädslan för ilska göra. Höjde någon rösten mot mig kom flykten, bortkopplandet och skräcken. Det har gått flera månader nu sedan senaste riktigt starka attacken, och de senaste två åren har de planat ut. När det var som värst kunde det komma varje dag, ibland flera gånger.

Jag kan ofta börja tänka att det finns de som har det så mycket värre, men i slutändan förändrar andras upplevelser inte graden av mina egna upplevelser. I slutändan har man bara sina egna referensramar att utgå ifrån.

Glömskan som hela tiden låg och lurade under ytan trodde jag hörde till. Att det var något som jag hade redan innan allt gick snett. När paniken och depressionerna hade lugnat ner sig var det glömskan som låg kvar. Den effektiva förmågan att förtränga det obehagliga. Den ultimata lösningen för ett sinne som helt enkelt inte klarade mer. Dissociation var vad hon kallade det. En människa, ett ord. "Du dissocierar" sade hon. Det är en reaktion som kom efter traumat, ptsd, ännu ett ord, mina små bokstäver. Hon rabblade upp ord efter ord och sa att de hörde till mig. Att det var något jag behövde lära känna. Bli vän med.

Det har börjat sjunka in. Jag har börjat förstå de där små orden, men även det tog tid. Allt tar tid. När minnen blev för smärtsamma skar jag bort dem. När tankar blev för obehagliga började jag stänga av tankespåren ett efter ett. Jag var stolt över de där tankespåren när jag var mindre. Jag kunde räkna matte, hålla ett tal och memorera en bok samtidigt. Det fanns ingen hejd på vad jag med mina tankar kunde göra. Nu är det tystnaden som är kvar, tystnaden och glömskan. Men även här har jag haft tur. Det är minnet som är dimmigt, det har jag hanterat genom att skriva ner allt. Min person och vad som är jag är fortfarande intakt, om än rätt tilltufsat. Tankarna fungerar på de logiska spåren, kanske är det därför jag jobbar med det tekniska.

"Du har tur som har mig, någon annan hade kanske dödat dig". Det där med tur är farligt. Även det var den förstes ord. Kort innan han föreslog att hans vän skulle döda oss båda så jag inte skulle ta livet av mig själv.

Åk 1-6

Underbara ljuva tid. Hade en bra lärare i 1-3, det var bra. Bästa läraren någonsin till och med. Tyvärr räcker det sällan hela vägen om allt annat är för instabilt.
Hon fick mig att vilja prata lite mer igen efter den plötsliga tystnaden i lekis.

Drömmarna

Det handlar alltid om drömmarna, eller frånvaron av dem. Ibland är det svårt att veta vart gränsen går i det fallet.
Mina minnen är sporadiska från tiden då allt började. Livet.
Efter hand har jag försökt att skriva ner och fortsätta minnas det jag minns. Det är för mig ett sätt att bearbeta det som händer och göra något åt de problem som uppstår på vägen. På vissa sätt blir det en besatthet av orden, upprepandet och samlandet. I vissa perioder har jag enbart kunnat ta mig framåt genom att klänga fast vid orden för det har gett känslan att jag finns, att inget är inbillat. Med tiden förvrängs situationer och minnen, men de skrivna orden består. På detta sätt är det jag berättar här endast min egen sanning, då som den var när allt föll.

Kontentan är dock en enda genom hela berättelsen.

Jag har haft tur.

Min familj har aldrig varit en del av det stora problemet. På det sättet har jag haft tur. Problemen har kommit utifrån och nästlat sig djup in.

Någon direkt början på allt går inte hitta. Om det handlar om otur, slump eller någon för mig okänd provokation är mer än jag vet i dagsläget. Den så kallade barndomen såg ut som den skulle, lite slagen, lite mobbad, lite konstant utanför. Det är väl sådant som står i receptboken för något som ska gå lite snett.

Första slaget: Lekis, hette det på den tiden, hade gått där i någon månad. En fröken började skrika åt mig för något som någon annan gjort. En mycket liten detalj kan tyckas, men det blev det första slaget. Redan där var något förstört och trasigt. Ord från andra fäste allt lättare och den där glada lilla ungen blev ett nervöst litet vrak.

Egentligen finns det ingen orsak att brodera ut texten med alla problem som följde på den enstaka lilla händelsen, men det här är min berättelse så kanske kommer det framöver, eller inte alls.

Problemen från den dagen kvarstår fortfarande. De har sjunkt undan, men en kärna finns kvar. Ilska i kombination med höga röster är något jag inte klarar av, men framstegen är svåra att missa för de som står mig nära.