Ett stycke galenskap

Galenskap är en text jag skrivit på i många år. Här är inledningen från den senaste gången jag skrev på den (ca två år sedan).

Det är underligt hur tiden går, att så mycket kan ändras. Varje gång jag skriver på min berättelse är tillfällen då livet känns ljusare, då mardrömmarna har tagit ett steg tillbaka. Det finns så många sätt att börja på en berättelse, och så många slut. Men tar en berättelse från livet någonsin slut, eller är det bara en mängd med mindre berättelser? Är livet egentligen bara en samling händelser som år efter år upprepas på olika sätt tills ett mönster bryts och nya samlingar av händelser börjar upprepas? Är det upprepandet i sig som är mönstret?

Låt oss börja med gårdagen. Jag satt ute och tog in nattens alla ljud uppe på en sten på det gamla kalhygget. Avlägset hördes hundskall i skogen i takt med att osynliga djur strök förbi hundgården, luften var tyngd av den parfymerade doften av ett fält av mjölkört. Jag är mitt uppe i ett tillstånd av växande och förändring, precis som alla dagar tidigare. Inget har egentligen förändrats, men ändå är allt nytt. Jag har fått träffa många människor av alla slag och alla har burit med sig nya insikter och funderingar. Många är de som stöttat mig på vägen och det är med stor glädje jag blickar tillbaka på vilka det var. Samtidigt kommer många tunga tankar över mig, minnen av kvävande ångest och hur mycket några sårat mig, och hur jag sedan sårat andra. Det är många jag bär med mig i mitt hjärta med sorg och längtan, där beslut och handlingar inte rört sig längs lugna och planerade vägar. Jag har tagit många dåliga beslut i livet, vilket har påverkat både mig och min omgivning.

Hade jag kunnat ta tillbaka dem vet jag inte vad jag skulle göra, även om mycket trasats sönder på vägen vet jag inte vad eller vem jag skulle vara utan allt som hänt. Jag är nu enligt kalendern 24 år, men jag räknar oftare år sedan olika större händelser. Min ålder påminner mig allt för mycket om vad jag har missat, vad de dåliga tankarna fått mig att förtränga.

Jag är åtta år, sedan det tog slut. Jag är åtta år, sedan han våldtog mig och lämnade mig att gång efter annan förtvivla.

Jag är sju år, sju år sedan jag slutade skära mig regelbundet. Jag är sju år sedan historien upprepade sig för första gången.

Jag är sex år sedan jag började förstå mönstret och hjälpa till att följa det.

Jag är tre år sedan jag var på väg att ta livet av mig senaste gången.

Jag är några månader sedan jag började bryta mönstret för att falla in i nya mönster.

Vad hände med tiden innan? Hade jag kommit ihåg något alls utan andras berättelser, mina texter och fotografierna? Troligtvis inte, för det mesta glömmer jag bort allt jag inte skriver ner. Vissa ser mig som väldigt vimsig och förvirrad, andra som hopplöst glömsk. Jag ser en som valt glömskan där verkligheten har fallerat.

Historien uppfattas så olika av alla som upplever den, jag kan inte skriva om andras upplevelser, jag kan knappt plocka fram mina egna men det här blir ett försök att sammanfatta alla de dagboksanteckningar jag hittat och de texterna jag skrivit fram tills idag. Många försök har det varit att skriva ner och förstå vad som hänt och varför. Till fullo är det nog något jag aldrig kommer att få veta, inte ens när ångestdimmorna lättat.

Om.

Gamla texter.

Om de fick tag på dig
Om jag fick möta din blick
Om jag fick svar på mina frågor

Om du såg mig då
När du satt där
på en stol,
orörlig

Då skulle det vara den sista dagen i ditt liv.

Om texterna

Det kan vara värt att påpeka att mina texter aldrig har varit till för att tillfredställa någon annan. De har alltid varit mina. Ibland har de varit min enda fasta punkt, ibland det enda sätt jag kunnat få ut någonting. Texterna är inte skrivna för att vara bra. De är bara texter, tankar.

Gamla texter

Då mina minnen består av det som är nedskrivet kommer jag att börja plocka fram gamla texter. Den första handlar om ångesten och paniken. När allt faller trots att det borde vara bra. Skriven 2008.

Höstregn

"Det här är en berättelse om en som råkade komma ivägen

Hon satt inne i sitt rum med en penna i handen. Den grå himlen gav de blommiga gardinerna en dyster prägel. Utanför fönstret föll tunga droppar från årets första höstregn.
Det hade varit en lång sommar men när hon försökte minnas den fanns inga spår kvar. Varje droppe som föll förde bort ännu ett minne och tomheten ekade mellan de blå väggarna. Hon trodde att det hade varit en bra sommar.
Det hade varit en bra sommar, men hon visste inte säkert. Visste inte om de glada dagarna, visste inte att hennes vänner tyckte om henne, visste inte att de fanns. Hon trodde, men var inte säker. Det är svårt när man inte kan veta, det är svårt när man är osäker, då världen gungar ostadigt så fort någon inte ler.
Hon ser på det tomma pappret som hånfullt ligger framför henne. Orden faller bort, vill inte fastna. Det har legat där i någon timme. Hon är inte säker på hur lång tid som har gått. Regnet tar alla minnen, alla tankar, och låter dem samlas i små pölar på asfalten innan de sjunker ner djupt i jorden eller leds vidare ner i någon brunn. Allt har tystnat, allt utom det ständiga ljudet av regndropparna.
Just nu minns hon inte ens händerna, de kalla handavtrycken, de som fick henne att förfrysa.
Hon borde vara glad nu, nu när hon för en stund har fått vad hon ville, nu när inte minnena finns kvar. Men hon vet inte, hon vet inte att hon borde vara glad. Hon vet bara om ett fönster med blommiga gardiner som fördunklas av de regntunga molnen utanför. Hon vet bara om dropparna som tömmer henne på allt. Hon märker inte när pennan faller ur hennes stumma hand, ner på det tomma pappret. Inte heller märker hon när dörren skjuts upp bakom henne efter att ha varit stängd dag efter dag. Hon märker inte vännen som kommer inramlandes med oron skriven i ansiktet.
En tanke formas hastigt, störd av de plötsliga ljuden, en hand som rör vid henne. Det är det enda de är nu, beröringar, händer. Händer som kväver och stör. Snabbt försvinner tanken ner i en ny pöl och dränks av vattendroppar.
Det är ett tomt rum som vännen har stigit in i. Hon kan inte se längre. Ögonen är öppna men hon ser bara regntunga moln. Någon skakar på henne, försöker få kontakt, men man kan inte få kontakt med någon som består av is.
Handen förlorar det stöd som bordet tidigare var och hänger slappt utmed hennes sida. En telefon tas fram och hastigt slås en nummer. Det handlar om hjälp och råd, men inte ens det vet hon. Hon följde med regndropparna ner från molnen, ner i marken, ständigt djupare. Hennes huvud har börjat bli tungt, tyngre än vattendropparna. Hon vet nu att det är lätt, det är bara att be om hjälpen så får man den, men vad gör man när man inte kan be längre? Vad gör man när orden tar slut?
Någon håller om henne, vaggar henne ömt fram och tillbaka, säger att allt blir bra men de vet inte. De vet inte att ännu en del av henne har dött. De kan inte förstå att under den bästa tiden hittills i hennes liv har hon tagits över av is.
På pappret, belyst av det lilla ljus som får komma fram genom ett tungt moln, står där skrivet med sirliga bokstäver; Amor Vincit Omnia, kärleken övervinner allt. Det ligger kvar där tills hon en dag vaknar och går till skolan liksom vilken annan dag som helst. Anteckningen ligger på en ensam sida bland alla minnen och tankar i ett block. Det är ord som talar om det hopp hon inte längre får känna.

Det är sensommar, två veckor innan höstens första regn..."