Gamla texter.
Om de fick tag på dig
Om jag fick möta din blick
Om jag fick svar på mina frågor
Om du såg mig då
När du satt där
på en stol,
orörlig
Då skulle det vara den sista dagen i ditt liv.
onsdag 14 september 2011
Grundskolans slut
När 6:an tog slut började jag sakta falla in i tonårens mörker. Världen kändes allt hemskare efter den tidigare skoltidens konstanta nedtryckande. Skoltoaletterna var enda räddningen att låsa in sig i på rasterna under mellanstadiet, bättre att göra det själv. Fördelen är väl att jag blivit rätt stryktålig, man blir visst det efter ett tag. Tyvärr finns det tydligen gränser där med. Fotbollskarriären tog slut rätt snabbt efter att en i klassen tyckte det var roligare att sikta på mina knän än på bollen. Problemen med knäna kommer fortfarande när det är kallt ute som en påminnelse om hur grymma barn kan vara. Men åter till högstadiet nu.
Fram tills högstadiet hade jag varit en färgglad prick, i sjuan började det gå över till stora delar grått. Vidare in i åttan gick det över till allt mörkare. Klassen jag gick i var den alla nya kom till, den som fick lärare att springa gråtande ut. Stämningen var konstant hård och alla som kunde bytte bort från den. Jag lyckades först in mot nian, då var det äntligen min tur med. Ny klass och nya möjligheter. Valet var bra, klassen var underbar men det var vid det laget försent. Sömnlösa nätter, en konstant depression och alla dessa vassa föremål. Mina armar tog över ett års konstanta besök hos en hudterapeut för att återställa någorlunda. Framstegen överraskade till och med dem. Röd svullen ärrvävnad gick till slut ner till vita små streck. De första åren efter hade jag speciellt smink för att dölja det som inte gick ner. Mitt vassa självskadebetéende pågick dagligen i 1-2 år. Efter det fick jag spendera några år av att ångra mig. Kortärmat på arbetsintervju? Kanske inte.
På rasterna kunde jag ligga på golvet i ett rastrum och sova. Det såg nog rätt underligt ut kan man tycka, men när en möjlighet att sova när det fanns tryggt sällskap var värt mycket. Sen kom den första kärleken tyvärr och tog upp all tid och vilja. Hur det slutade finns redan lite skrivet om i inlägget om minne.
Fram tills högstadiet hade jag varit en färgglad prick, i sjuan började det gå över till stora delar grått. Vidare in i åttan gick det över till allt mörkare. Klassen jag gick i var den alla nya kom till, den som fick lärare att springa gråtande ut. Stämningen var konstant hård och alla som kunde bytte bort från den. Jag lyckades först in mot nian, då var det äntligen min tur med. Ny klass och nya möjligheter. Valet var bra, klassen var underbar men det var vid det laget försent. Sömnlösa nätter, en konstant depression och alla dessa vassa föremål. Mina armar tog över ett års konstanta besök hos en hudterapeut för att återställa någorlunda. Framstegen överraskade till och med dem. Röd svullen ärrvävnad gick till slut ner till vita små streck. De första åren efter hade jag speciellt smink för att dölja det som inte gick ner. Mitt vassa självskadebetéende pågick dagligen i 1-2 år. Efter det fick jag spendera några år av att ångra mig. Kortärmat på arbetsintervju? Kanske inte.
På rasterna kunde jag ligga på golvet i ett rastrum och sova. Det såg nog rätt underligt ut kan man tycka, men när en möjlighet att sova när det fanns tryggt sällskap var värt mycket. Sen kom den första kärleken tyvärr och tog upp all tid och vilja. Hur det slutade finns redan lite skrivet om i inlägget om minne.
Vem tror du att du är?
Tycker gör jag mycket. Jag tycker om, tycker illa om, tycker att något är fel, tycker att något annat är fint. Ganska normalt skulle jag gissa på, åtminstone i de flestas ögon.
Det finns däremot de som tycker väldigt illa om tyckande.
Jag levde många år i en värld där ett väldigt litet antal åsikter var godkända. Vissa blir begränsade av politiska grupper, religiösa sekter och liknande, andra gör som jag och får begränsningen av sina partners. Det tog mig åtta år att bli arg, att inse att jag inte skulle bli straffad av att känna något. Först började det som en pyrande irritation, som en klåda långt in under huden. Den växte och tog sig fram vid underliga tillfällen för småsaker av olika slag. Tillslut var den där. Ilskan. Överrumplande och förlamande. Något nytt att hantera tillsammans med allt annat som börjat bygga vallar runt mig. Allt som väntat på att få uppmärksamhet och tid.
Att uttrycka åsikter har alltid varit svårt. Det blir lätt så när man får höra hur fel allt man gör är, hur någon annans sanning är det enda som ska vara godkänt (gissa hur lätt det blir när sällskapet kan misstänkas för en konsekvent mytomansk läggning). Tillit är inget som funnits så mycket av och det är många som inte tyckt om det.
Jag är som alltid medveten om det egna ansvaret i att fungera och vara en del av samhället. Frågan kommer dock snabbt om hur man lär sig att tycka? Min åsikt har aldrig haft ett värde, varför ska jag tycka något då? Det har ofta varit ett problem när någon vill debattera något eller diskutera exempelvis samhällsfrågor och politik. Jag kan tycka, för mig själv. Vad jag inte kan är att tycka något där andra är inblandade, då tar jag den lätta vägen, den oseriösa och flummiga. Jag vågar helt enkelt inte att utsätta mig för den kritiska granskningen som kommer runt diskussioner, jag vill inte utsätta mig för risken att förlöjligas och tryckas ner så jag vinkar lite glatt från bottnen istället. Ibland händer det dock, i trygga och uppmuntrande miljöer, att jag vågar mig fram. De få gångerna jag får känna att jag spelar en roll jag med.
Efteråt kastas man tillbaka till den snabba och livliga verkligheten där det inte finns tid att fatta mod och tala upp. Då blir det att gå tillbaka till det skämtsamma sinnet, och försöka vinna så många med att förlöjliga mig själv istället. När kvällen och tankarna kommer är det så det ofta känns. Jag skämtar bort allt, hemska minnen, panikattacker, misshandel och alla våldtäkter (nej, inga domar har fälts, jag menar, vem skulle ändå ha lyssnat om jag vågat anmäla? nej just det, mina åsikter och upplevelser räknades ju inte så varför ens försöka. ganska genialt om man tänker efter). Jag gör det för det inte finns någon mening med att prata om det, det gör inget bättre att fastna i tankarna. Att kombinera det med att samtalen är vad som får mig att må bättre är rätt svårt. Jag ältar för att överleva, för att gå framåt. Jag höll tyst i några år, nu är tystnaden min största fiende. Ångestskaparen med stora vassa klor.
Men tycker gör jag till slut. Jag tycker, skapar negativa svar redan innan jag uttrycker åsikterna, hinner svara på dem och inse att det inte är någon mening att göra ett inlägg i frågan.
Vem tror jag att jag är då? Ja det är väl mig själv, och det är lite det som känns som problemet.
Det finns däremot de som tycker väldigt illa om tyckande.
Jag levde många år i en värld där ett väldigt litet antal åsikter var godkända. Vissa blir begränsade av politiska grupper, religiösa sekter och liknande, andra gör som jag och får begränsningen av sina partners. Det tog mig åtta år att bli arg, att inse att jag inte skulle bli straffad av att känna något. Först började det som en pyrande irritation, som en klåda långt in under huden. Den växte och tog sig fram vid underliga tillfällen för småsaker av olika slag. Tillslut var den där. Ilskan. Överrumplande och förlamande. Något nytt att hantera tillsammans med allt annat som börjat bygga vallar runt mig. Allt som väntat på att få uppmärksamhet och tid.
Att uttrycka åsikter har alltid varit svårt. Det blir lätt så när man får höra hur fel allt man gör är, hur någon annans sanning är det enda som ska vara godkänt (gissa hur lätt det blir när sällskapet kan misstänkas för en konsekvent mytomansk läggning). Tillit är inget som funnits så mycket av och det är många som inte tyckt om det.
Jag är som alltid medveten om det egna ansvaret i att fungera och vara en del av samhället. Frågan kommer dock snabbt om hur man lär sig att tycka? Min åsikt har aldrig haft ett värde, varför ska jag tycka något då? Det har ofta varit ett problem när någon vill debattera något eller diskutera exempelvis samhällsfrågor och politik. Jag kan tycka, för mig själv. Vad jag inte kan är att tycka något där andra är inblandade, då tar jag den lätta vägen, den oseriösa och flummiga. Jag vågar helt enkelt inte att utsätta mig för den kritiska granskningen som kommer runt diskussioner, jag vill inte utsätta mig för risken att förlöjligas och tryckas ner så jag vinkar lite glatt från bottnen istället. Ibland händer det dock, i trygga och uppmuntrande miljöer, att jag vågar mig fram. De få gångerna jag får känna att jag spelar en roll jag med.
Efteråt kastas man tillbaka till den snabba och livliga verkligheten där det inte finns tid att fatta mod och tala upp. Då blir det att gå tillbaka till det skämtsamma sinnet, och försöka vinna så många med att förlöjliga mig själv istället. När kvällen och tankarna kommer är det så det ofta känns. Jag skämtar bort allt, hemska minnen, panikattacker, misshandel och alla våldtäkter (nej, inga domar har fälts, jag menar, vem skulle ändå ha lyssnat om jag vågat anmäla? nej just det, mina åsikter och upplevelser räknades ju inte så varför ens försöka. ganska genialt om man tänker efter). Jag gör det för det inte finns någon mening med att prata om det, det gör inget bättre att fastna i tankarna. Att kombinera det med att samtalen är vad som får mig att må bättre är rätt svårt. Jag ältar för att överleva, för att gå framåt. Jag höll tyst i några år, nu är tystnaden min största fiende. Ångestskaparen med stora vassa klor.
Men tycker gör jag till slut. Jag tycker, skapar negativa svar redan innan jag uttrycker åsikterna, hinner svara på dem och inse att det inte är någon mening att göra ett inlägg i frågan.
Vem tror jag att jag är då? Ja det är väl mig själv, och det är lite det som känns som problemet.