Det finns en bild som återkommer när livet känns allt mörkare. Jag sitter i ett kallt rum med bara ett tygstycke runt mig. Ljuset drar starkt åt blått där det lyser med obönhörliga strålar över det vita kaklet på väggarna. Varje gång jag ser det framför mig försöker jag att kväva bilden. Känslan av att vara helt utelämnad och med ångesten inetsad i varje kroppsdel. Jag ser mig själv sittandes där utan möjlighet att nå fram. Inget hopp om räddning.
Bilden var där igen, just nu. Den lämnade mig med en sugande känsla i magen. Ett hål som inte vill fyllas. Den får mig att vilja försvinna in i drömvärldar långt från den här som kallas verklig. Försvinna in i drömmarna och vaggas till ro på en plats där ingen annan kan nå in. Att släppa greppet och inte hitta tillbaka.
Ibland är känslan svår att skaka bort...
