Det är lite intressant hur saker utvecklas. Paniken har legat på ett fåtal tillfällen de senaste månaderna. Helt ok för att ha gått från nästan dagliga attacker ett tag. Det är ljust nog för att vinterdepressionen skulle ge sig och jag är nere på kortare perioder. Som vanligt gäller det att undvika att tänka allt för mycket. Nu i veckan blev det en ovanligt intressant omgång. Jag lyckas inte hitta vad som utlöste det men det hade varit väldigt intressant att få fram. Kvävande ångest som jag inte riktigt kunde få någon kontroll över.
Första dagen var jag helt utslagen. Kände mig som en blob som blivit av med det kraftfält som annars håller den samman. Kändes svårt att sitta kvar på stolen, som om jag skulle glida ner vilken sekund som helst. Många av de fysiska reaktionerna från panikattackerna men utan darrningarna. Andra dagen blev det dags för lite olika tabletter för att komma igenom dagen men jag lyckades jobba rätt bra ändå. Tanken på att halka efter gjorde självklart det svårare att hålla tempot högt nog. Lyckades göra lite mer när jag kommit hem däremot. Tredje dagen hade det lättat mycket men utmattningen var kvar. Lyckades köra hem till föräldrarna för lite återhämtning och livet börjar kännas lite mer normalt. Kvar ligger en diffus känsla av att något är helt fel. Ack ljuva trasiga liv. Det blir ju till en del av ens identitet, det här att aldrig riktigt kunna slappna av, att något när som kan gå snett. Är det inte magen som går åt skogen är det huvudet som ställer till det. Den här kluvenheten är alltid lika intressant, den mentala separationen från det fysiska. En distansering för att få lättare att hantera vardagen. Är det något jag börjar bli riktigt bra på så är det olika varianter av försvarsmekanismer.
Förresten, får man trilla ner i svackor även om man inte är behandlad som skräp? Jag får lite dåligt samvete över det. Så otacksamt att må dåligt när inget är riktigt dåligt.
Men en sak är säker i alla fall. Ni där ute är ju bara helt underbara. Kom gärna in och hälsa på. Jag har lagt så mycket tid på att få allt perfekt, nu saknas bara frivilliga besökare. Meditera en stund, titta på en film, hantverka lite eller kanske bara ta en kopp kaffe och prata en stund innan det är dags att fara vidare. Det låter så enkelt egentligen men hur gör man? Jag verkar ha glömt bort den biten. Jag är tillbaka på nivån där det börjar bli ansträngt med det sociala så fort det är mer än en person till. Knappt att jag klarar av att möta någons blick längre. Tankarna som istället far runt stoppar frågorna. Jag är redan uppfylld av tankar om att det inte är lönt, att jag bara är i vägen och att jag bara skulle få ja av artighetsskäl. I min värld finns det ingen orsak till att någon skulle vilja spendera någon tid med mig längre. Lite imponerande nästan att kunna fokusera så mycket utåt på att visa upp en positiv inställning samtidigt som det är så mörkt och hårt in mot mig själv. Även där har distanseringen gått en bra bit och jag kan inse att det har gått mot ett ganska renodlat självhat. Fortfarande känns det mest fascinerande och avlägset. Men nu får det räcka med tankar. Sova och glömma ännu lite till. God natt.
