Det svåra i mörkret är att överleva. Att lyckas hantera avgrundsdjup ångest, att se minnena innan de blir just minnen. Upplevandet. Väl ute i ljuset är problemen av en annan art. Nu är det svåra att leva. Det svåra i att hitta tillbaka till den glada lilla översociala ungen som fanns där någon gång innan andra halvan av lekisåret. 19 totalförstörda år och sen efter det ska man ut i världen och fungera normalt. Men det är ingen fara, det finns de som har det värre. Gör det inte alltid det? Och hur mycket värre för en enskild individ blir det än vad man ser utifrån ens egna upplevelser? Det finns de som har det värre, det gör dock inte ens egna upplevelser trevligare.
Jag har lagt mycket tid på att försöka lära mig att leva med nyanserna. Respekten och rättframheten för att inte orsaka onödigt lidande. Jag har full förståelse för att jag kan vara lite svår att hantera men jag försöker göra allt jag kan för att underlätta, men ibland tar ångesten överhanden. Ibland är ångesten underhållande att studera utifrån. När den är på väg att tryckas undan allt mer tar den uttryck på väldigt underliga platser och sätt. Exempelvis har den fäst sig vid att spela spel med andra. Tog lång tid för mig att ens våga spela något med min nuvarande partner. Har lyckats ta in ett fåtal spel som jag kan spela med andra men kommer det till nya spel låser jag mig direkt. Ibland tror jag att min ångest har humor, andra gånger tycker jag att jag ger min ångest lite för mycket av en personlighet.
Zenfilosofin och förmågan att släppa har varit mina mål länge nu. Jag förstår att det inte är den lättaste vägen men hade jag valt lätta vägar hade jag inte suttit här idag. Lättare vägar leder till lidande för fler. Att vända osäkerheten utåt är inte ett möjligt alternativ för mig, det skulle bara skada andra. Ju fler som blandas in, desto fler skadas. Det handlar alltid om val. I en svartvit värld finns det bara görande och ickegörande, där blir valen lätt destruktiva då nyanserna saknas. Då ser man sig antingen som omtyckt eller hatad. Jag känner en djup sympati för de som sitter fast i de svartvita världarna. Det är inte en lätt tillvaro att leva i. Bekräftelsen från andras kommentarer och tröst ger inte alltid en sann bild av verkligheten och osäkerheten fortsätter att växa tills nästa utbrott.
Jag har gjort ett val. När det sociala blir ett spel vill jag inte vara med och spela. Det finns aldrig någon vinnare där och det är inte värt den skadan som åsamkas de spelande.
