Läste just några artiklar på dn om självskadebeteenden, självklart var det inriktat på skärande och liknande. Det har tydligen blivit allt mer modernt sen jag gick i grundskolan. Inte något större utan att det är något man testar om man är uttråkad eller mår dåligt. Det beskrevs som något alla gör någon gång mer eller mindre. Jag kan förstå tanken bakom att man gör det så att det syns, även de som lägger upp bilder. I de fallen handlar det om uppmärksamhet och en bisarr statussak.
Men det ger bittra minnen.
Jag höll på med skärandet en period, som värst var det under ett års tid då jag skar mig flera gånger dagligen. Det var något jag tyckte att jag gjorde för min egen skull och jag gjorde allt jag kunde för att dölja det. Några få visste om det. Dagen mina föräldrar fick reda på det var hemsk, de började fråga varje morgon om att jag skulle visa armarna. Därefter fortsatte jag på andra kroppsdelar. På ben, sidorna, nacken, ja lite vart som där det gick att dölja. När jag var där nere i det mörkaste var det ett av de mindre problemen just då. Jag inbillade mig att det var skärandet som gjorde att jag aldrig lyckades ta livet av mig. Det blev en ventil och ett sätt att känna något annat än ett kvävande mörker. Världen kändes genomskinlig som dimma man inte kunde nå fram igenom. Blodet blev mina tårar.
Jag vet inte i efterhand om det gjorde någon nytta. Mina stackars vänner gjorde vad de kunde för att jag skulle fortsätta leva, och knappt ens det brydde jag mig tillräckligt om. Jag hoppas att artiklar som målar upp självskadebeteenden som en modegrej inte gör att de som verkligen mår dåligt inte får hjälp. Det kommer alltid att finnas de som kanske gör mer än de visar, och då måste man våga ställa frågorna och våga lyssna även om det är svårt att förstå hur någon kan vända sig så mycket mot sig själv.
Mina kära föräldrar fanns där hela tiden men nådde aldrig riktigt in när det var som värst. När jag väl klarnade till från all ångestdimma något år senare var det de som såg till att jag fick hjälp hos en bra hudterapeut med att forma och försöka återskapa huden där den förstörts som värst. Allt är inte borta så den som ser efter kan enkelt se några av mina inte så genomtänkta beslut i livet. Jag hoppas bara att andra som är i den situationen jag var då kan få den hjälp de behöver. Det är en kall värld vi lever i och den visar inga tendenser av att bli varmare. Ta hand om er, alla ni där ute.
