Nya sagor

Självklart har jag hunnit se The hobbit och även den är i gamla minnen och rör runt. Denna gången handlar det dock inte om mardrömmar och obehag utan flykten från dem. Böckerna har varit mina vänner så långt jag kan minnas. Det har varit en lycka att glida in i en ny värld, i en annan person och få uppleva äventyr och alla känslor man kan tänka sig. Det var alltid tvunget att handla om något annat; tider, världar, ja vad som men aldrig här och nu. Känslan att försvinna iväg har länge varit ett rus. Det där att sluta läsa är jag rätt dålig på vilket ledde till många sömnlösa nätter. Det var det där ruset som fick mig intresserad av rollspel och lajv, chansen att få uppleva det där ruset ännu mer direkt. Tyvärr hade jag fel på den punkten för omgivningen agerade aldrig så fritt som de gjort i mina tankar utan det har för det mesta varit mycket mer enkelspårigt. Det var bara att inse då att det inte var genren i sig som var det viktiga utan fantasin, att den fick flyga fritt och uppleva utan fysiska gränser och regler.

Numera har läsandet bytts ut. Det har bytts ut utan att ersättas med något. Det där ruset som fick mig att känna mig levande har tonat bort. Det där magiska i livet har skalats av, bit för bit. Det som är kvar är en platt och grådaskig verklighet med stresshanteringsproblem, matbekymmer och helt ogivande sömnproblem. Vart är den där stabila plattformen som borde finnas där? Det har på många sätt brutits ner av mina förhållanden. Ett konstant nötande som skavt bort magin och ersatt det med grus. Grått, hårt och skrovligt känns det som och inte längre några moln.

Jag kunde känna mig utanför utan att det var ett problem för det fanns en annan värld som alltid välkomnade mig. Jag saknar det. Jag saknar flygandet och tankeruset.

Dimma

Läste just några artiklar på dn om självskadebeteenden, självklart var det inriktat på skärande och liknande. Det har tydligen blivit allt mer modernt sen jag gick i grundskolan. Inte något större utan att det är något man testar om man är uttråkad eller mår dåligt. Det beskrevs som något alla gör någon gång mer eller mindre. Jag kan förstå tanken bakom att man gör det så att det syns, även de som lägger upp bilder. I de fallen handlar det om uppmärksamhet och en bisarr statussak.

Men det ger bittra minnen.

Jag höll på med skärandet en period, som värst var det under ett års tid då jag skar mig flera gånger dagligen. Det var något jag tyckte att jag gjorde för min egen skull och jag gjorde allt jag kunde för att dölja det. Några få visste om det. Dagen mina föräldrar fick reda på det var hemsk, de började fråga varje morgon om att jag skulle visa armarna. Därefter fortsatte jag på andra kroppsdelar. På ben, sidorna, nacken, ja lite vart som där det gick att dölja. När jag var där nere i det mörkaste var det ett av de mindre problemen just då. Jag inbillade mig att det var skärandet som gjorde att jag aldrig lyckades ta livet av mig. Det blev en ventil och ett sätt att känna något annat än ett kvävande mörker. Världen kändes genomskinlig som dimma man inte kunde nå fram igenom. Blodet blev mina tårar.

Jag vet inte i efterhand om det gjorde någon nytta. Mina stackars vänner gjorde vad de kunde för att jag skulle fortsätta leva, och knappt ens det brydde jag mig tillräckligt om. Jag hoppas att artiklar som målar upp självskadebeteenden som en modegrej inte gör att de som verkligen mår dåligt inte får hjälp. Det kommer alltid att finnas de som kanske gör mer än de visar, och då måste man våga ställa frågorna och våga lyssna även om det är svårt att förstå hur någon kan vända sig så mycket mot sig själv.

Mina kära föräldrar fanns där hela tiden men nådde aldrig riktigt in när det var som värst. När jag väl klarnade till från all ångestdimma något år senare var det de som såg till att jag fick hjälp hos en bra hudterapeut med att forma och försöka återskapa huden där den förstörts som värst. Allt är inte borta så den som ser efter kan enkelt se några av mina inte så genomtänkta beslut i livet. Jag hoppas bara att andra som är i den situationen jag var då kan få den hjälp de behöver. Det är en kall värld vi lever i och den visar inga tendenser av att bli varmare. Ta hand om er, alla ni där ute.

Invadering!

Kanske inte, men känslan är stark nog. Det är en så liten detalj men samtidigt så förödande. Jag är ju stark och fungerande nu! Kom inte och rucka på min inbillning! Det handlar bara om att drömma. Just nu har jag åter igen blivit påmind om hur ömtåligt lugnet är, som om de senaste veckornas berg-och-dalbana inte vore nog. Det kom ett telefonsamtal, ljud och ord. Det kom ett till, och sedan ännu ett. Först kommer förvirringen och sedan osäkerhet och ilska. Är han inblandad? Är det dags igen? Är jag ens säker hemma?

På det sättet är jag tacksam att bråka med, reaktioner kommer alltid och de sjunker in djupt. När det kommer till sådant har jag inga skyddsvallar. Det är fortfarande inte länge sedan jag vaknade upp varje natt av rädslan för att någon var i lägenheten. Som tur var bor P kvar även efter att det tog slut och vi kommer rätt så bra överrens. Utan det hade jag nog kunnat vänta mig mardrömmar ett tag framöver efter det här samtalet, men att gå ut kommer jag nog att undvika så långt det går ett tag. Telefonnummer till den som ringde (självklart kontantkort eller liknande) finns dock att roa sig med framöver...

Vänliga förfrågningar.

Det är lite svårt att ta in vissa saker ibland, de kan vara helt normala och logiska men ändå blir det en överraskning när det kommer. Det började komma närmre slutet och mer nu efteråt. Att bli hembjuden till någon även utan P (en förkortning som fungerar från olika namn ett bra tag tillbaka). Det är en rätt förvirrande upplevelse som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till och oftast brukar det inte bli av i slutändan. Jag fick lära mig att jag inte har något egenvärde utan enbart var accepterad i sällskap av någon annan. Detta har fastnat och jag har svårt att se något annat. Är jag ensam har jag inget värde. Det är underligt att något sådant kan sitta så väldigt fast, hade det rört någon annan skulle jag inte kunna se det så. Att någon skulle komma hem och hälsa på mig och bara mig är en tanke som finns i drömmarna, samtidigt som jag skulle försöka avstyra det om det skulle nämnas. Självklart blir det då lätt så att förfrågningar snabbt tar slut. Det är något som står på listan av saker jag borde jobba mer med men jag har ännu inte riktigt kommit långt nog för att kunna distansera mig till det ordentligt. Det är nyare än de flesta problemen så ska man hitta något positivt i det hela så blir det lite mer variation i problemen i alla fall.

Så tack ni som frågar. Ni är få men mycket älskade.

Ta det lugnt och tänk över allt

Välmenade kommentarer kan ibland bli lite väl underhållande. Jag kan förstå att få inser problemet med en omtänksam kommentar om att tänka över situationen lite. Frågan är mer från mitt håll hur man på ett smidigt sätt kan få fram hur det inte är en så bra idé. P har gett mig lite nya ord men de minns jag inte. Det handlar om en form av lärande som uppstår enbart i krissituationer och som sedan sitter mycket hårt.

Jag var länge en av de där som går och tänker hela tiden. Mina tankar var något jag var stolt över, hur de kunde forma sig runt alla möjliga saker och finna nya vägar, leda ut på allehanda äventyr. Jag har hellre legat och dagdrömt till och från snarare än att göra något liknande då tankarna har verkat så mycket varmare.

Någonstans under gymnasiet började något hända som jag inte väntat mig. Det började ske en separation mellan tankarna. Den rent logiska delen började separeras från det rent känslomässiga och det känslomässiga och mer fantasirika blev allt mörkare då allt det hemska samlades enbart i den sortens tänkande. Jag har i perioder fått uppleva den fulla styrkan av dessa problem som kommer när jag inte lägger allt fokus på praktiska och logiska saker eller en ren tomher från tankar. 2002-12-31 ledde det till mitt sista självmordsförsök. Jag minns fortfarande svagt känslan, kommer nog att skriva mer om det någon annan gång. Det var inte den första gången något sådant försök utfördes. Efter den gången har det varit nära några gånger men aldrig gått till ett rent försök. Mönstret har dock varit tydligt nog. Det närmar sig den gränsen av två saker. Den första är provokation utifrån som sänker mig för lågt, den andra är om jag sitter och tänker. Det känns lite dystert att veta att så fort jag tänker lite djupare försvinner meningar med liv och glädje så jag tror vi låter bli lite till...

Gymnasietiden

Nya människor, nya utmaningar och helt nya krav. Jag började gymnasiet nedbruten och frånvarande. Jag hittade några till som var tillräckligt udda för att acceptera mig. Någon månad in på första året tog det tillslut slut och jag hade sjunkt lägre än jag trodde var möjligt. Enda orsaken att jag lyckades göra slut var att jag hade en som stod bakom och stöttade mig. En som var lika förstörd som jag var, om än på andra sätt. En som höll mig nära när panikattackerna började komma. Jag hade fortfarande inte kunnat släppa den första ur tankarna. Träffar och kontakt förekom fortfarande då. Idrotten gav möjlighet till sådant och vid det laget visste ingen om vad som hade hänt, hur illa det varit. De av vännerna jag försökte prata med trodde mig inte. De vännerna gav jag snabbt upp kontakten med. Jag insåg att en lojalitet alltid skulle finnas mellan vänner och de jag varit tillsammans med. Sen dess har det mer och mer blivit till en vana att bryta med de tidigare vännerna så snart en relation tar slut. Att jag idag står inför den dumma vanan igen känns inte vidare upplyftande. Jag fick inse att jag var tvungen att starta på nytt i klassen, inga mer resor norrut. Helgon hjälpte en bit på vägen för att hitta någon enstaka ny vän.

Till detta kom panikattacker som bara blev värre för varje månad. Efter ett tag klappade magen ihop helt av hur den behandlats med självsvält, stress och ångest. Jag kunde knappt ta mig upp till skolan själv av rädsla för att det skulle börja krampa och annat värre och dagarna blev bara värre. Jag gick konstant på olika kurer och testade allt för att göra någon skillnad, men det fungerade aldrig. Jag hittade en vän med andra problem. Det var bra, för då kunde jag spendera dagarna med att hjälpa henne istället. Men det fanns ingen som kunde hjälpa mig med panikångesten, attackerna som kunde ta mig bort från all verklighet. Jag fick det förklarat någon gång i början. Attackerna var såpass svåra att jag gick över en gräns där jag inte längre var säker på vad som var verkligt. Känslan av att något ödleliknande långsamt klättrar upp för ryggen och andades ren ångest mot mig var något jag upplevde med alla sinnen, allt från de kalla och vassa klorna till det lätt prasslande ljud den förde med sig.

Jag minns en lektion när jag var riktigt dåsig av ångest och satt ner på golvet och skrev. På pappret efteråt kunde jag se att det stod skrivet något liknande "Jag kommer tillbaka snart.". Det blocket är troligtvis borta nu och det är lika bra. Det jag upplevde var ett rum fullt med skuggfolk som stod upp och gick runt i rummet. Mumlandes. Gränspsykoserna försvann när gymnasiet tog slut, men de är svåra att glömma. Man kan aldrig riktigt fly från sitt eget sinne. Mot slutet av trean kom nästa bakslag, för under tiden för allt det här kände jag ett krav att alltid vara perfekt. Att alltid lyckas med allt. Det gick inte och den stora mörka väggen var ett faktum. Det gick snabbt, i början av veckan hade jag lite svårt att orientera mig och kunde virra till vägen lite. Under en dag försvann orientationsförmågan, notläsning och slutligen vanlig läsning. Jag var yr och visste knappt vart jag var. Var tvungen att berätta för läraren att jag inte kunde greppa vad hon skrev. Det blev en tur till skolsköterskan och sen ett tag ifrån skolan. Som tur var var det nära praktiktiden och jag kom undan rätt bra. Därifrån skulle jag ta ett stort kliv ut i världen. Bra början åter igen...

Passerande

Och så tog det slut, som det alltid gör. Jag ska inte nämna det så mycket, jag skriver inte för att få sympatier utan för min egen skull. Skriver jag så lever jag och då kan min värld fortsätta snurra. Det kommer att bli tyst. Han hade lyckats få mig att börja acceptera tanken på en framtida familj. Samtidigt har jag stängt in mig allt mer. Jag hade honom, familjen och jobbet. Innan dess hade jag vänner som kom och hälsade på. Nu försvinner ännu en. Nu är det familjen och jobbet kvar. Sakta minskar det. Nu, denna kväll är det mörka tankar. Det här är mitt största misslyckande hittills och ytterligare en påminnelse om hur världen fungerar. Jag är redan förstörd, hur kunde jag tro att det skulle vara något bra som varade? Det blir den första av många ensamma nätter.

Ett oanständigt förslag

En tillvaro på internet gör många hårda tankar och beteende tydligare än annars. För det mesta undviker jag att ta kontakt för att undvika plumpa meddelanden och att skriva i forumdelar sker med mycket eftertanke för gör man något som inte är helt perfekt och i något annat än rätt tråd så kommer det direkt. Vad jag tycker påstås då vara felaktigt och irrelevant på grund av brister kopplat till mitt kön och hur mycket sex jag haft på sistone, något som för mig inte känns så logiskt. Forum går alltså bort i de flesta fall. Jag är inte stark nog i mig själv för att stå upp som andra har gjort som mött påhoppen. Min lösning brukar då bli att ta ett neutralt nick och sedan bara läsa. På vissa platser där jag trivs mer gör jag misstaget att skriva ut hur det är och då kommer de. Jag är, så ofta det finns möjlighet, tydlig med att jag redan har sällskap och inte är intresserad av andra förslag på det ämnet. Nu har det kommit igen på ett ställe där jag inte skriver men har gjort misstaget att fylla i profilen. Meddelanden från en man som tycker att det är bra med någon där jag bor nu så att han kan få tag på en kvinna som åtrår honom. Hur blev jag något som måste åtrå allt som pratar med mig? Varför är jag automatiskt något som enbart är existensberättigat om det kommer till sex och liknande?


Det är inte första gången det händer och det var en ovanligt snäll variant. Det gör det däremot inte mer ok. Jag har haft mycket problem med att känna att jag har tillåtelse att existera i världen, men att gång på gång få höra att det bara är ok när det kommer till sex gör rätt mycket skada. Som jag uppfattar det är det fel av mig att ha fötts som kvinna. Går jag ut på internet och utger mig för att vara en man är det lugnt, trevliga samtal och inga sexkrav. Kontentan blir att jag är ok om jag ljuger om vem jag är. Det gör mig så osäker. Vem är jag om det är fel av mig att vara mig själv? Alla tidigare problem där jag blivit fysiskt och mentalt skadad om jag varit mer än någons ägodel har gjort mig osäker på mig själv. Maktproblemen finns fortfarande kvar, de finns överallt. Jag kan inte hantera att någon försöker ställa sig över mig rent hierarkiskt, det fungerar helt enkelt inte. Det gäller alla i min omgivning. Behandla mig som en jämlike så kommer jag att vara just det. Försök trycka ner mig så stänger jag av allt direkt.


Dagens slutsats och önskemål: Låt mig vara mig.

Kontraster

Det känns lite surrealistiskt ibland. 10 år har gått sen allt började och det börjar kännas möjligt att leva. Det finns fortfarande skuggor kvar som kommer tillbaka under osäkra stunder eller när man arbetar med olika hinder som byggdes upp under den tiden. Det blir mycket upprepande av tankar och berättelser. Från början var det lögnerna som var svårast, sedan kom skammen när han ställde mina vänner mot honom. Jag fick stå och försvara och förklara, trots att beteendet var idiotiskt. Han fick mig att bit för bit trycka ner mig själv, förminska mig än mer för varje dag. Jag undrar fortfarande om hur medvetande han var om vad han gjorde. 30/5 2002 gick det över ännu en linje och denna gången med råge men det slutade med att jag fick trösta honom istället. Vid det här laget är jag rätt duktig på att trycka undan mina egna problem för att ta hand om någon annan, det går knappt att göra något annat. Det var dagen min farfar dog. "Jag skulle ha tyckt om att bli tröstad så". Det var även där hjärntvätten började  ordentligt om "mäns behov", vad hände med mitt behov av rätten till min egen kropp då? Den var visst inte lika viktig.

Det är ord som sätter sig. Utåt sett har jag idag ett mycket bra liv med ett helt underbart jobb, mysiga kollegor, bra boende, bil och en mycket kärleksfull sambo som i slutet på dagen när ingen annan ser inte bara står ut med mig utan älskar mig och hjälper mig tillbaka till en känsla av att jag är jag och inte någons tillhörighet. Samtidigt ligger ångesten och lurar under ytan och det är så lätt att falla tillbaka djupt in i ett minne av känslor.

10 år och han försöker fortfarande höra av sig ibland. Senaste gången över det där stora sociala nätverket som är så populärt just nu. Det var tillräckligt opersonligt för att inte orsaka en panikattack men ångesten låg och molade i några dagar efter kontaktförsöket. Det var svårt att inte känna sig provocerad av en vänförfrågan. Inget meddelande utan bara en vänförfrågan. Det känns så förfluget och hopplöst vilket gör det lättare att värja sig mot. Men nu ska jag åter tillbaka till den nuvarande världen. Gå upp, äta frukost och leva så där bra som man bara kan om man har lyckats. Det är mina kontraster, från avgrundsångest till glädje, som en livets berg- och dalbana.

Att vara

Det var somriga minnesbilder som kom tillbaka i natt. Bilder av de jag såg som vänner på den tiden. De som försvann när det tog slut och hans lögner fick dem att tystna. Ingen vill vara den som står mitt mellan två.

De kommer allt mer sällan nu, de riktigt tydliga tillbakablickarna. Det gör dem däremot inte lättare att hantera. I natt tog det sig i uttryck i en surrande, sprattlande ångest som ville titta på kort. Jag tänkte inte säga emot så mitt i natten, till P's förtvivlan, skuttade jag upp och jagade fotoalbum. När jag väl fick upp dem gick det däremot inte att titta på bilderna jag skulle titta på, det bar fortfarande emot för mycket. En sak är då säker. Ångest är inget som agerar logiskt när det väl släppts lös. Ett bra tag senare och med mycket tålamod från P gick det att lägga sig igen. Det är en rätt dålig start på arbetsveckan men det var åter en dag, och varje dag känns fortfarande som en vinst, hur liten den än må vara. På det sättet känns det lite underligt, att jag fortfarande lever efter alla försök och händelser. Jag finns fortfarande.

Närhet

Vännerna är något jag varit stolt över. De som var och försvann och de som kanske fortfarande finns någonstans där ute. När allt var som värst fanns den där ändå, närheten. Det talas ibland om hur mycket närhet man behöver som människa. Det fick mig att leva vidare: kramar, vidrörande. Inget avancerat kan man tycka. Men nu när allt har blivit bättre har en förlamande osäkerhet kommit fram. En ny miljö där närhet inte är något som visas. Inga mer kramar när man träffar någon, nästan. Jag kan inse att jag har varit ganska bortskämd med närheten (en av alla orsaker till att jag hoppat från förhållande till förhållande) efter umgänge med lajvare och allmänt kramiga grupper.

Jag vet inte vad jag ska göra. Det har gjort att den lilla bit som hade arbetats upp sjunkt undan av all tafatthet. Jag vågar knappt röra någon som jag ser som vän längre. Den lilla oskyldighet som fanns kvar och räckte igenom de flesta problem verkar ha trasats sönder. 

Det finns ju alltid den biten som talar något om att växa upp och att det är en naturlig del att man går från närhet till många till bara en person. Jag vill inte acceptera det som en verklighet. Att växa upp får inte betyda att ensamhet och isolering ska råda. Men hur gör man då?