Galenskap är en text jag skrivit på i många år. Här är inledningen från den senaste gången jag skrev på den (ca två år sedan).
Det är underligt hur tiden går, att så mycket kan ändras. Varje gång jag skriver på min berättelse är tillfällen då livet känns ljusare, då mardrömmarna har tagit ett steg tillbaka. Det finns så många sätt att börja på en berättelse, och så många slut. Men tar en berättelse från livet någonsin slut, eller är det bara en mängd med mindre berättelser? Är livet egentligen bara en samling händelser som år efter år upprepas på olika sätt tills ett mönster bryts och nya samlingar av händelser börjar upprepas? Är det upprepandet i sig som är mönstret?
Låt oss börja med gårdagen. Jag satt ute och tog in nattens alla ljud uppe på en sten på det gamla kalhygget. Avlägset hördes hundskall i skogen i takt med att osynliga djur strök förbi hundgården, luften var tyngd av den parfymerade doften av ett fält av mjölkört. Jag är mitt uppe i ett tillstånd av växande och förändring, precis som alla dagar tidigare. Inget har egentligen förändrats, men ändå är allt nytt. Jag har fått träffa många människor av alla slag och alla har burit med sig nya insikter och funderingar. Många är de som stöttat mig på vägen och det är med stor glädje jag blickar tillbaka på vilka det var. Samtidigt kommer många tunga tankar över mig, minnen av kvävande ångest och hur mycket några sårat mig, och hur jag sedan sårat andra. Det är många jag bär med mig i mitt hjärta med sorg och längtan, där beslut och handlingar inte rört sig längs lugna och planerade vägar. Jag har tagit många dåliga beslut i livet, vilket har påverkat både mig och min omgivning.
Hade jag kunnat ta tillbaka dem vet jag inte vad jag skulle göra, även om mycket trasats sönder på vägen vet jag inte vad eller vem jag skulle vara utan allt som hänt. Jag är nu enligt kalendern 24 år, men jag räknar oftare år sedan olika större händelser. Min ålder påminner mig allt för mycket om vad jag har missat, vad de dåliga tankarna fått mig att förtränga.
Jag är åtta år, sedan det tog slut. Jag är åtta år, sedan han våldtog mig och lämnade mig att gång efter annan förtvivla.
Jag är sju år, sju år sedan jag slutade skära mig regelbundet. Jag är sju år sedan historien upprepade sig för första gången.
Jag är sex år sedan jag började förstå mönstret och hjälpa till att följa det.
Jag är tre år sedan jag var på väg att ta livet av mig senaste gången.
Jag är några månader sedan jag började bryta mönstret för att falla in i nya mönster.
Vad hände med tiden innan? Hade jag kommit ihåg något alls utan andras berättelser, mina texter och fotografierna? Troligtvis inte, för det mesta glömmer jag bort allt jag inte skriver ner. Vissa ser mig som väldigt vimsig och förvirrad, andra som hopplöst glömsk. Jag ser en som valt glömskan där verkligheten har fallerat.
Historien uppfattas så olika av alla som upplever den, jag kan inte skriva om andras upplevelser, jag kan knappt plocka fram mina egna men det här blir ett försök att sammanfatta alla de dagboksanteckningar jag hittat och de texterna jag skrivit fram tills idag. Många försök har det varit att skriva ner och förstå vad som hänt och varför. Till fullo är det nog något jag aldrig kommer att få veta, inte ens när ångestdimmorna lättat.
