Jag skriver i stundens hetta. Allt för att få ur mig tankarna som jag inte riktigt vågar uttala just nu.
Och plötsligt kom den där, chansen. Den som jag hoppats på. Framsteg! Den slutliga bekräftelsen på att jag faktiskt är bra på det jag gör, att jag duger som människa.
Jag svarade snabbt på mailet, snabbt för att inte låta osäkerheten ta plats. Osäkerheten som upprepar det som sagts och hintats om sen jag bytte studieinriktning. Ord som att jag inte hör hemma där, ett konstant ifrågasättande så fort någon hört vad jag jobbar med. Noggranna utfrågningar för att se om jag kanske inte bara menar något annat eller är en sån där som bara försöker verka nördig, som en modegrej. När jag började på programmet så fick jag höra tidigt att andelen kvinnor var väldigt låg och att programmet var hårt. Det skulle gå snabbt fram och ett antal avhopp var vanligt. Det jag hade gjort som var lite ovanligt var att ge mig in på ett programmeringsprogram utan att ha programmerat en rad tidigare. Jag var helt ny på det mesta och tidigare försök att klippa och klistra ihop hemsidor hade gått allt annat än bra. Men jag hade bestämt mig för en sak. Jag skulle lära mig allt och bli en jäkligt bra utvecklare. Gissa vad, jag lyckades!
Tyvärr hade kommentarerna vid det laget börjat gräva sig in. Det gör de fortfarande trots att jag dragit mig undan de flesta som kan uttrycka dem. Det blir att man sitter med antennerna ute hela tiden. Försöker att känna av situationen och se om man gör minsta lilla fel. Det gör att man snabbt märker när någon som behöver information går till någon annan än mig, speciellt med frågor som rör bitar jag själv har utvecklat. Det svider och sätter sig fast. En destruktiv centrering som började långt innan antennerna fälldes ut.
Osäkerheten tog såklart över. När det började närma sig ett slutligt besked drog jag mig ur. Förstörde för mig på ett djupare plan än ett eventuellt missat karriärsteg hade inneburit. Rev sönder allt där inne i huvudet som så sakta och försiktigt byggts upp. Jag duger fanimig inte till någonting. Vem är jag att tro att jag bara kan komma här och ta plats...
Det är ord som måste få komma ut. De skaver så fruktansvärt när de får vara ifred.
När jag satt på parkeringen efter jobbet och skrev meddelandet som satte stopp för mina förhoppningar brast det tillslut. Rädslan över att jag skulle dra mig ur hade samlats som en klump i magen under dagen och på något sätt hade jag nog hoppats att någon hade frågat hur det var, sett att något var fel och sagt hur galna mina tankar var. I slutändan har man bara sig själv, och det är i mitt fall inte så bra alla gånger. Tårarna började falla så fort jag plockade fram mobilen. Varför jag gör såhär mot mig själv vet jag inte riktigt. Varför jag fortsätter straffa mig själv för gamla saker. Jag hatade vad jag gjorde och skrev om meddelandet många gånger. Jag tror att jag fick fram det viktigaste i alla fall men väldigt uppsnyggat. Vad jag hade velat skriva var nog mer åt hållet: "Hej, jag är en idiot så jag tänkte det var en alldeles för bra chans jag fick där. Jag vet inte vad värdelösa lilla jag skulle kunna tillföra. Tack ändå."
Väl hemma stod det ljus på bordet och maten var klar. Har fortfarande inte kunnat äta något. Mellan tårarna kommer det perioder av tystnad där huvudet stänger av när det inte orkar med med förebrående och besvikelse. Det hade varit helt ok om någon annan på jobbet fick rollen för jag har helt underbara kollegor, det är att det är jag själv som tar beslutet att radera mina chanser denna gången som känns tyngst. (Och ja, det finns de som har det mycket värre, det vet jag redan, men det här skriver jag för min skull och inte någon annans.)
Men för att avsluta med frågan jag ställde mig allt oftare under dagen som gått. Duger du? Ja, jag kan ju allt det där som hade behövts och det är saker jag älskar. Utmaningar kombinerat med struktur. Men inte fan räcker det för mitt destruktiva huvud. Huvudet som kan tänka att jag är jäkligt bra på det jag gör men inte duger något till. Logiken är lite frånvarande just nu.
Sakta har tankarna lugnat sig allt efter att orden kommit ner i skrift. Det handlar bara om att rensa ut och hantera ångesten som skapats. Det går ungefär till som när jag städar. Först läggs sakerna i en enda stor hög och sen tar jag varje enskild sak och lägger på sin plats. Nu ska jag stänga ner datorn och sannolikt inte läsa den här texten på någon månad. Förhoppningsvis har jag lärt mig lite mer om hur jag kan hindra det här från att ta över nästa gång för ska jag ha någon orsak till att behöva noja om en ansökan så ska det verkligen inte behöva baseras på om gamla tanketroll som om jag har rätt kön för det hela eller inte. Jag vill inte att tidigare nedlåtande kommentarer ska ha såhär stor påverkan på mitt liv. Det får bli nästa stora sak att jobba med.
