Nu när jag ändå är igång och skriver igen kan jag ta en av de andra sakerna som gått mig lite på nerverna på sistone. Jag har kunnat hantera prat om dieter och träning ett bra tag nu. Även testat några enklare utan att falla dit igen men det är en detalj kvar som titt som tätt håller på att få mig att halka tillbaka igen.
"Åh, nu har jag gjort A så nu är jag verkligen värd att äta (B)."
Det kan låta fånigt eller trivialt men inte i min värld. Jag får kämpa hårt för att trycka ner alla dumma idéer som kommer så fort jag hör någon yttra de där orden. Det är ju knappast något man kan påpeka heller. Det är så självklart och enkelt.
Men så fort det nästlas in i huvudet så börjar orden byta riktning. Har jag verkligen gjort tillräckligt för att förtjäna att äta? Har jag verkligen ansträngt mig tillräckligt? Och jag vet ju att svaret på de där frågorna alltid är nej och hungerkänslorna avtar i samma takt som tuggorna växer i munnen. Det blir aldrig tillräckligt för att förtjäna/vara värd att äta något. Många är processerna som går igång och de är alla lika effektiva på att riva ner eventuella positiva tankar. Men det kan vara värt för fler att tänka på att ditt prat om det där extra kilot för mycket, den där nya dieten som har gjort dig så väldigt mycket smalare kanske kan ställa till med rätt mycket. Det finns många som till skillnad från mig fortfarande är fast i en avgrund av kaloriräknande och träningspanik.
Kämpa på. Det är hårt men vägen går framåt.
