Självklart har jag hunnit se The hobbit och även den är i gamla minnen och rör runt. Denna gången handlar det dock inte om mardrömmar och obehag utan flykten från dem. Böckerna har varit mina vänner så långt jag kan minnas. Det har varit en lycka att glida in i en ny värld, i en annan person och få uppleva äventyr och alla känslor man kan tänka sig. Det var alltid tvunget att handla om något annat; tider, världar, ja vad som men aldrig här och nu. Känslan att försvinna iväg har länge varit ett rus. Det där att sluta läsa är jag rätt dålig på vilket ledde till många sömnlösa nätter. Det var det där ruset som fick mig intresserad av rollspel och lajv, chansen att få uppleva det där ruset ännu mer direkt. Tyvärr hade jag fel på den punkten för omgivningen agerade aldrig så fritt som de gjort i mina tankar utan det har för det mesta varit mycket mer enkelspårigt. Det var bara att inse då att det inte var genren i sig som var det viktiga utan fantasin, att den fick flyga fritt och uppleva utan fysiska gränser och regler.
Numera har läsandet bytts ut. Det har bytts ut utan att ersättas med något. Det där ruset som fick mig att känna mig levande har tonat bort. Det där magiska i livet har skalats av, bit för bit. Det som är kvar är en platt och grådaskig verklighet med stresshanteringsproblem, matbekymmer och helt ogivande sömnproblem. Vart är den där stabila plattformen som borde finnas där? Det har på många sätt brutits ner av mina förhållanden. Ett konstant nötande som skavt bort magin och ersatt det med grus. Grått, hårt och skrovligt känns det som och inte längre några moln.
Jag kunde känna mig utanför utan att det var ett problem för det fanns en annan värld som alltid välkomnade mig. Jag saknar det. Jag saknar flygandet och tankeruset.
