Så klart det ska komma något och trigga igång allt igen. Fick ett sms från ett anonymt nummer. Ett nummer som skickat meddelanden till till många andra, det har varit med i flera tidningar och lite annat men ändå så är det där och bråkar med osäkerheten. Direkt kommer tankarna "skickade han någon?", "har de hittat mig nu?", "hur mycket vet de om mig?" och favoriten "om de kommer och jag dör, kommer någon att veta det då?". Hur förklarar man det på något vettigt sätt egentligen? Jag är vuxen och vågar inte släcka lampan just nu, jag vet inte om jag vågar titta ut om någon skulle stå där. Hur långt utanför vad som är ok att tänka är det egentligen? Är det spår från vad den första gjorde eller jag jag tappat greppet helt?
Samtidigt samsas det med funderingar som "vad spelar det för roll, vill någon göra något dumt så kan jag inte hindra det". Titt som tätt krockar det med tankarna på att någon ska vara här, det knakar i lägenheten och jag vet ju egentligen att den bara är lite knakig av sig men hjärtat hoppar till gång på gång. Sen rullar tankarna vidare, hur tar man in? Hur accepterar man och är nöjd? Det kryper för nära ibland. Jag har sett den förste några gånger i år, någon gång på bild och en gång i verkligheten. Det tynger och samtidigt blir det svårt att se bort. Måste se, måste hålla koll. Blundar jag kanske jag inser att det bara är en dröm, att jag ska vakna upp till hur det var då. Skräcken och ovetskapen varje dag. Vad ska han göra idag?
Detta hopplösa krånglande. Kan jag släppa dig ur mina tankar någon gång?
