Det blir alltid mycket tänkande i efterdyningarna av en större svacka. Det som upptar mina tankar mest just nu är de där underbara människorna som har funnits där under alla problem. Det hela går rätt långt tillbaka. Vi har ett litet hål i familjen som ingen någonsin pratar om. Det handlar om en liten människa som inte överlevde den där första sköra tiden. En liten människa som nu skulle varit mitt äldsta syskon. Under de mörkare delarna av mitt liv blev det väldigt lätt att jag tänkte att om han bara funnits så hade allt varit bättre. Då hade det funnits någon som sett mig och skyddat mig från världens hårda sidor. Han hade kommit springande när någon tagit ett kliv från vad som är ok och accepterat. Stoppat de hårda orden. Plockat upp mig när fallet kom.
Men nu blev det ju inte så. Någon gång under lågstadiet fick jag veta vem som låg i den där lilla graven vi besökte på allahelgona varje år. Tanken på honom har suttit kvar och lett till ett långt sökande efter en ersättare. Det är några som har passerat mina krav och det har varit de mest underbara och omtänksamma människorna. Till och från lika trasiga som mig och mer, men många har varit de stabila punkter jag letat efter. Det har däremot ställt till lite problem när det blandats in de där andra bitarna med. Kärlek och allt som ska höra till. Med tanke på hur mycket jag har tyckt om dem har det varit svårt att säga nej till de som velat dra det längre trots att jag vetat att det bandet som byggts upp då kommer att börja falla sönder. Det är en svår sak att försöka få fram hur mycket man tycker om någon men att det inte är den sortens känslor som hör hemma i ett förhållande, ganska ouppskattat verkar det som att det är med.
Letandet går vidare och önskan är fortsatt densamma.
