Det har långsamt gått framåt. 2011 var julen rätt ok, kunde äta lite mer normalt och det var inga allt för djupa dippar. Förra året var steget bättre. Det var lugnt och mysigt och med lite tabletter (för magen, inget annat dumt) så höll kroppen sig snäll och det gick att njuta av familjen som sällskap och allt som hör till en normal jul hos oss. Innan dess var det däremot mycket värre. Jul och nyår har varit den tid på året då allt varit som mörkast. Självdestruktiviteten har haft det som årets höjdpunkt på alla sätt. På juldagen för över ett decennium sedan så spårade det ur. En liten ring som blev en av de tyngsta bojor jag någonsin upplevt. Varje år efter det har julen varit en period för att sörja det som varit. Nyår har om möjligt varit ännu värre. Jag hade en vana ett antal år. På förmiddagen gick jag och köpte en vit ros och satte den i en vas utan vatten. Den var sedan mitt sällskap under kvällen där jag kunde sitta och följa hur den förföll.
Ett år blev värre än de andra. Det var fortfarande nära allt som startade det här så känslorna gick på högvarv med paniken hand i hand. Nu minns jag mest de där underliga detaljerna som man inte reflekterade över just då. Jag hade fokuserat på de viktiga sakerna som vantar. Det var viktigt för mig att om det gick och någon hittade mig så fick inte fingrarna vara förfrusna. Klockan närmade sig 23 när jag var på väg ut. Temperaturen låg på -22 och jag hade fått på mig tunna sommarkläder. Jag gick bort till den park jag brukade hålla till i och slog mig ner i en undanskymd snödriva. Tiden gick rätt fort när känslan av värme hade kommit efter allt huttrande. Det kändes behagligt och världen var lite ljusare. Temperaturen sjönk lite till och det började bli svårare att hålla sig vaken. Skakningarna kom tillbaka allt mer när kroppen desperat försökte få tillbaka lite värme men tiden bara gick vidare i en allt mer dimmig värld.
Någonstans där kom dock ett minne fram som inte riktigt kunde ge mig ro. Jag tar mycket hårt på löften och en vis vän hade avkrävt ett löfte på att om jag väl bestämde mig för att ta livet av mig så skulle jag berätta det för honom. Självklart hade jag glömt bort att göra det och det gick inte att göra över sms. Samvetet pockade på och jag kunde ju inte sluta allt med att svika en så bra vän. Det fick bli ett sms för att höra vart han var. Det tog lång tid att få fingrarna att samarbeta tillräckligt för att skicka iväg det. Svaret kom desto snabbare, han var i närheten. En kvart senare hade jag lyckats ställa mig upp och kunde stapplande ta mig iväg. Han kom och mötte upp mig och lyckades få upp dörren till ett trapphus där han drog in mig för lite värme. I efterhand har han berättat att jag hade börjat se rätt blåfrusen ut.
Det är ett underligt minne att ha med sig. Jag är mycket tacksam över att det gick bra och den hjälp jag fått från vännerna. Det finns många som varit med mig bitar av vägen och sett hur illa det varit. Jag har inte varit lätt att hantera och all destruktivitet måste ha varit allt annat än lätt att genomleva för omgivningen. Mycket av problemen ligger kvar men i mycket mindre skala. Nu försöker jag att fokusera mer på att hålla liv i de vanliga högtiderna och sätta upp nya traditioner med fler. Så frågan är, hur många former av vårfirande kan man lyckas få in tro?
