Välmenade kommentarer kan ibland bli lite väl underhållande. Jag kan förstå att få inser problemet med en omtänksam kommentar om att tänka över situationen lite. Frågan är mer från mitt håll hur man på ett smidigt sätt kan få fram hur det inte är en så bra idé. P har gett mig lite nya ord men de minns jag inte. Det handlar om en form av lärande som uppstår enbart i krissituationer och som sedan sitter mycket hårt.
Jag var länge en av de där som går och tänker hela tiden. Mina tankar var något jag var stolt över, hur de kunde forma sig runt alla möjliga saker och finna nya vägar, leda ut på allehanda äventyr. Jag har hellre legat och dagdrömt till och från snarare än att göra något liknande då tankarna har verkat så mycket varmare.
Någonstans under gymnasiet började något hända som jag inte väntat mig. Det började ske en separation mellan tankarna. Den rent logiska delen började separeras från det rent känslomässiga och det känslomässiga och mer fantasirika blev allt mörkare då allt det hemska samlades enbart i den sortens tänkande. Jag har i perioder fått uppleva den fulla styrkan av dessa problem som kommer när jag inte lägger allt fokus på praktiska och logiska saker eller en ren tomher från tankar. 2002-12-31 ledde det till mitt sista självmordsförsök. Jag minns fortfarande svagt känslan, kommer nog att skriva mer om det någon annan gång. Det var inte den första gången något sådant försök utfördes. Efter den gången har det varit nära några gånger men aldrig gått till ett rent försök. Mönstret har dock varit tydligt nog. Det närmar sig den gränsen av två saker. Den första är provokation utifrån som sänker mig för lågt, den andra är om jag sitter och tänker. Det känns lite dystert att veta att så fort jag tänker lite djupare försvinner meningar med liv och glädje så jag tror vi låter bli lite till...
