Kanske inte, men känslan är stark nog. Det är en så liten detalj men samtidigt så förödande. Jag är ju stark och fungerande nu! Kom inte och rucka på min inbillning! Det handlar bara om att drömma. Just nu har jag åter igen blivit påmind om hur ömtåligt lugnet är, som om de senaste veckornas berg-och-dalbana inte vore nog. Det kom ett telefonsamtal, ljud och ord. Det kom ett till, och sedan ännu ett. Först kommer förvirringen och sedan osäkerhet och ilska. Är han inblandad? Är det dags igen? Är jag ens säker hemma?
På det sättet är jag tacksam att bråka med, reaktioner kommer alltid och de sjunker in djupt. När det kommer till sådant har jag inga skyddsvallar. Det är fortfarande inte länge sedan jag vaknade upp varje natt av rädslan för att någon var i lägenheten. Som tur var bor P kvar även efter att det tog slut och vi kommer rätt så bra överrens. Utan det hade jag nog kunnat vänta mig mardrömmar ett tag framöver efter det här samtalet, men att gå ut kommer jag nog att undvika så långt det går ett tag. Telefonnummer till den som ringde (självklart kontantkort eller liknande) finns dock att roa sig med framöver...
