Såhär är det. I vanliga fall brukar det pratas om att alla känner ett offer men ingen känner en förövare. Nu tänker jag säga något annat för jag känner en förövare, jag känner flera. Vissa vet jag redan om, andra kommer jag att få veta om först när någon i min närhet råkat illa ut och det stora antalet som är kvar kommer jag aldrig att få veta om. Vissa kanske bara gör något dumt en gång, andra har det som en del i sin livsstil och flera kommer att vara mer eller mindre omedvetna om att de gör något som är fel. Vissa kommer att hålla sig till rena övergrepp som kan anmälas utan problem medan många andra kommer att röra sig på gränser och tassa runt i gråzonerna.
Det är mycket som händer nu. Många gamla minnen som triggas igång igen men det är långt ifrån bara det gamla vanliga. Nu händer det så väldigt mycket mer, det är som att det kokat så länge under ytan att det inte kan ligga still längre. Berättelserna kommer fram, dammas av och lyfts ut i ljuset. Berättelser som gnagt i allt från dagar till decennier. Berättelser om minnen som inte går att sopa undan. Minnen klarare än något annat, minnen suddiga av tid eller aningar om att något varit väldigt fel. En kör av röster har kommit fram som säger att vi hör, vi lyssnar på era ord och vi ser er, vi erkänner era vittnesmål. Det är som vårfloden som kommer, spolar fram allt som gömt sig i mörka hörn.
Snälla människor, ta hand om varandra! Säg till när ni ser sådant som inte är bra, säg till när ni hör sådant som låter fel, säg till vid minsta tecken på att någon får arbeta i fred med sådant som kan förstöra en medmänniskas liv. Var aktsamma på era egna handlingar, sker allt i samtycke eller borde du kolla av läget? För ni känner dem ni med och kanske är just du en av dem jag skriver om. Kanske intalar du dig fortfarande om att du aldrig gjorde fel.
