Vännerna är något jag varit stolt över. De som var och försvann och de som kanske fortfarande finns någonstans där ute. När allt var som värst fanns den där ändå, närheten. Det talas ibland om hur mycket närhet man behöver som människa. Det fick mig att leva vidare: kramar, vidrörande. Inget avancerat kan man tycka. Men nu när allt har blivit bättre har en förlamande osäkerhet kommit fram. En ny miljö där närhet inte är något som visas. Inga mer kramar när man träffar någon, nästan. Jag kan inse att jag har varit ganska bortskämd med närheten (en av alla orsaker till att jag hoppat från förhållande till förhållande) efter umgänge med lajvare och allmänt kramiga grupper.
Jag vet inte vad jag ska göra. Det har gjort att den lilla bit som hade arbetats upp sjunkt undan av all tafatthet. Jag vågar knappt röra någon som jag ser som vän längre. Den lilla oskyldighet som fanns kvar och räckte igenom de flesta problem verkar ha trasats sönder.
Det finns ju alltid den biten som talar något om att växa upp och att det är en naturlig del att man går från närhet till många till bara en person. Jag vill inte acceptera det som en verklighet. Att växa upp får inte betyda att ensamhet och isolering ska råda. Men hur gör man då?
