Är du verkligen värd det där?

Nu när jag ändå är igång och skriver igen kan jag ta en av de andra sakerna som gått mig lite på nerverna på sistone. Jag har kunnat hantera prat om dieter och träning ett bra tag nu. Även testat några enklare utan att falla dit igen men det är en detalj kvar som titt som tätt håller på att få mig att halka tillbaka igen.

"Åh, nu har jag gjort A så nu är jag verkligen värd att äta (B)."

Det kan låta fånigt eller trivialt men inte i min värld. Jag får kämpa hårt för att trycka ner alla dumma idéer som kommer så fort jag hör någon yttra de där orden. Det är ju knappast något man kan påpeka heller. Det är så självklart och enkelt.

Men så fort det nästlas in i huvudet så börjar orden byta riktning. Har jag verkligen gjort tillräckligt för att förtjäna att äta? Har jag verkligen ansträngt mig tillräckligt? Och jag vet ju att svaret på de där frågorna alltid är nej och hungerkänslorna avtar i samma takt som tuggorna växer i munnen. Det blir aldrig tillräckligt för att förtjäna/vara värd att äta något. Många är processerna som går igång och de är alla lika effektiva på att riva ner eventuella positiva tankar. Men det kan vara värt för fler att tänka på att ditt prat om det där extra kilot för mycket, den där nya dieten som har gjort dig så väldigt mycket smalare kanske kan ställa till med rätt mycket. Det finns många som till skillnad från mig fortfarande är fast i en avgrund av kaloriräknande och träningspanik.

Kämpa på. Det är hårt men vägen går framåt.

Duger du?

Jag skriver i stundens hetta. Allt för att få ur mig tankarna som jag inte riktigt vågar uttala just nu.

Och plötsligt kom den där, chansen. Den som jag hoppats på. Framsteg! Den slutliga bekräftelsen på att jag faktiskt är bra på det jag gör, att jag duger som människa.

Jag svarade snabbt på mailet, snabbt för att inte låta osäkerheten ta plats. Osäkerheten som upprepar det som sagts och hintats om sen jag bytte studieinriktning. Ord som att jag inte hör hemma där, ett konstant ifrågasättande så fort någon hört vad jag jobbar med. Noggranna utfrågningar för att se om jag kanske inte bara menar något annat eller är en sån där som bara försöker verka nördig, som en modegrej. När jag började på programmet så fick jag höra tidigt att andelen kvinnor var väldigt låg och att programmet var hårt. Det skulle gå snabbt fram och ett antal avhopp var vanligt. Det jag hade gjort som var lite ovanligt var att ge mig in på ett programmeringsprogram utan att ha programmerat en rad tidigare. Jag var helt ny på det mesta och tidigare försök att klippa och klistra ihop hemsidor hade gått allt annat än bra. Men jag hade bestämt mig för en sak. Jag skulle lära mig allt och bli en jäkligt bra utvecklare. Gissa vad, jag lyckades!

Tyvärr hade kommentarerna vid det laget börjat gräva sig in. Det gör de fortfarande trots att jag dragit mig undan de flesta som kan uttrycka dem. Det blir att man sitter med antennerna ute hela tiden. Försöker att känna av situationen och se om man gör minsta lilla fel. Det gör att man snabbt märker när någon som behöver information går till någon annan än mig, speciellt med frågor som rör bitar jag själv har utvecklat. Det svider och sätter sig fast. En destruktiv centrering som började långt innan antennerna fälldes ut.

Osäkerheten tog såklart över. När det började närma sig ett slutligt besked drog jag mig ur. Förstörde för mig på ett djupare plan än ett eventuellt missat karriärsteg hade inneburit. Rev sönder allt där inne i huvudet som så sakta och försiktigt byggts upp. Jag duger fanimig inte till någonting. Vem är jag att tro att jag bara kan komma här och ta plats...
Det är ord som måste få komma ut. De skaver så fruktansvärt när de får vara ifred.

När jag satt på parkeringen efter jobbet och skrev meddelandet som satte stopp för mina förhoppningar brast det tillslut. Rädslan över att jag skulle dra mig ur hade samlats som en klump i magen under dagen och på något sätt hade jag nog hoppats att någon hade frågat hur det var, sett att något var fel och sagt hur galna mina tankar var. I slutändan har man bara sig själv, och det är i mitt fall inte så bra alla gånger. Tårarna började falla så fort jag plockade fram mobilen. Varför jag gör såhär mot mig själv vet jag inte riktigt. Varför jag fortsätter straffa mig själv för gamla saker. Jag hatade vad jag gjorde och skrev om meddelandet många gånger. Jag tror att jag fick fram det viktigaste i alla fall men väldigt uppsnyggat. Vad jag hade velat skriva var nog mer åt hållet: "Hej, jag är en idiot så jag tänkte det var en alldeles för bra chans jag fick där. Jag vet inte vad värdelösa lilla jag skulle kunna tillföra. Tack ändå."

Väl hemma stod det ljus på bordet och maten var klar. Har fortfarande inte kunnat äta något. Mellan tårarna kommer det perioder av tystnad där huvudet stänger av när det inte orkar med med förebrående och besvikelse. Det hade varit helt ok om någon annan på jobbet fick rollen för jag har helt underbara kollegor, det är att det är jag själv som tar beslutet att radera mina chanser denna gången som känns tyngst. (Och ja, det finns de som har det mycket värre, det vet jag redan, men det här skriver jag för min skull och inte någon annans.)

Men för att avsluta med frågan jag ställde mig allt oftare under dagen som gått. Duger du? Ja, jag kan ju allt det där som hade behövts och det är saker jag älskar. Utmaningar kombinerat med struktur. Men inte fan räcker det för mitt destruktiva huvud. Huvudet som kan tänka att jag är jäkligt bra på det jag gör men inte duger något till. Logiken är lite frånvarande just nu.

Sakta har tankarna lugnat sig allt efter att orden kommit ner i skrift. Det handlar bara om att rensa ut och hantera ångesten som skapats. Det går ungefär till som när jag städar. Först läggs sakerna i en enda stor hög och sen tar jag varje enskild sak och lägger på sin plats. Nu ska jag stänga ner datorn och sannolikt inte läsa den här texten på någon månad. Förhoppningsvis har jag lärt mig lite mer om hur jag kan hindra det här från att ta över nästa gång för ska jag ha någon orsak till att behöva noja om en ansökan så ska det verkligen inte behöva baseras på om gamla tanketroll som om jag har rätt kön för det hela eller inte. Jag vill inte att tidigare nedlåtande kommentarer ska ha såhär stor påverkan på mitt liv. Det får bli nästa stora sak att jobba med.

Svacka igen

Det finns en bild som återkommer när livet känns allt mörkare. Jag sitter i ett kallt rum med bara ett tygstycke runt mig. Ljuset drar starkt åt blått där det lyser med obönhörliga strålar över det vita kaklet på väggarna. Varje gång jag ser det framför mig försöker jag att kväva bilden. Känslan av att vara helt utelämnad och med ångesten inetsad i varje kroppsdel. Jag ser mig själv sittandes där utan möjlighet att nå fram. Inget hopp om räddning.
Bilden var där igen, just nu. Den lämnade mig med en sugande känsla i magen. Ett hål som inte vill fyllas. Den får mig att vilja försvinna in i drömvärldar långt från den här som kallas verklig. Försvinna in i drömmarna och vaggas till ro på en plats där ingen annan kan nå in. Att släppa greppet och inte hitta tillbaka.

Ibland är känslan svår att skaka bort...

Ett stycke galenskap

Galenskap är en text jag skrivit på i många år. Här är inledningen från den senaste gången jag skrev på den (ca två år sedan).

Det är underligt hur tiden går, att så mycket kan ändras. Varje gång jag skriver på min berättelse är tillfällen då livet känns ljusare, då mardrömmarna har tagit ett steg tillbaka. Det finns så många sätt att börja på en berättelse, och så många slut. Men tar en berättelse från livet någonsin slut, eller är det bara en mängd med mindre berättelser? Är livet egentligen bara en samling händelser som år efter år upprepas på olika sätt tills ett mönster bryts och nya samlingar av händelser börjar upprepas? Är det upprepandet i sig som är mönstret?

Låt oss börja med gårdagen. Jag satt ute och tog in nattens alla ljud uppe på en sten på det gamla kalhygget. Avlägset hördes hundskall i skogen i takt med att osynliga djur strök förbi hundgården, luften var tyngd av den parfymerade doften av ett fält av mjölkört. Jag är mitt uppe i ett tillstånd av växande och förändring, precis som alla dagar tidigare. Inget har egentligen förändrats, men ändå är allt nytt. Jag har fått träffa många människor av alla slag och alla har burit med sig nya insikter och funderingar. Många är de som stöttat mig på vägen och det är med stor glädje jag blickar tillbaka på vilka det var. Samtidigt kommer många tunga tankar över mig, minnen av kvävande ångest och hur mycket några sårat mig, och hur jag sedan sårat andra. Det är många jag bär med mig i mitt hjärta med sorg och längtan, där beslut och handlingar inte rört sig längs lugna och planerade vägar. Jag har tagit många dåliga beslut i livet, vilket har påverkat både mig och min omgivning.

Hade jag kunnat ta tillbaka dem vet jag inte vad jag skulle göra, även om mycket trasats sönder på vägen vet jag inte vad eller vem jag skulle vara utan allt som hänt. Jag är nu enligt kalendern 24 år, men jag räknar oftare år sedan olika större händelser. Min ålder påminner mig allt för mycket om vad jag har missat, vad de dåliga tankarna fått mig att förtränga.

Jag är åtta år, sedan det tog slut. Jag är åtta år, sedan han våldtog mig och lämnade mig att gång efter annan förtvivla.

Jag är sju år, sju år sedan jag slutade skära mig regelbundet. Jag är sju år sedan historien upprepade sig för första gången.

Jag är sex år sedan jag började förstå mönstret och hjälpa till att följa det.

Jag är tre år sedan jag var på väg att ta livet av mig senaste gången.

Jag är några månader sedan jag började bryta mönstret för att falla in i nya mönster.

Vad hände med tiden innan? Hade jag kommit ihåg något alls utan andras berättelser, mina texter och fotografierna? Troligtvis inte, för det mesta glömmer jag bort allt jag inte skriver ner. Vissa ser mig som väldigt vimsig och förvirrad, andra som hopplöst glömsk. Jag ser en som valt glömskan där verkligheten har fallerat.

Historien uppfattas så olika av alla som upplever den, jag kan inte skriva om andras upplevelser, jag kan knappt plocka fram mina egna men det här blir ett försök att sammanfatta alla de dagboksanteckningar jag hittat och de texterna jag skrivit fram tills idag. Många försök har det varit att skriva ner och förstå vad som hänt och varför. Till fullo är det nog något jag aldrig kommer att få veta, inte ens när ångestdimmorna lättat.

Ett litet hål i familjen

Det blir alltid mycket tänkande i efterdyningarna av en större svacka. Det som upptar mina tankar mest just nu är de där underbara människorna som har funnits där under alla problem. Det hela går rätt långt tillbaka. Vi har ett litet hål i familjen som ingen någonsin pratar om. Det handlar om en liten människa som inte överlevde den där första sköra tiden. En liten människa som nu skulle varit mitt äldsta syskon. Under de mörkare delarna av mitt liv blev det väldigt lätt att jag tänkte att om han bara funnits så hade allt varit bättre. Då hade det funnits någon som sett mig och skyddat mig från världens hårda sidor. Han hade kommit springande när någon tagit ett kliv från vad som är ok och accepterat. Stoppat de hårda orden. Plockat upp mig när fallet kom.

Men nu blev det ju inte så. Någon gång under lågstadiet fick jag veta vem som låg i den där lilla graven vi besökte på allahelgona varje år. Tanken på honom har suttit kvar och lett till ett långt sökande efter en ersättare. Det är några som har passerat mina krav och det har varit de mest underbara och omtänksamma människorna. Till och från lika trasiga som mig och mer, men många har varit de stabila punkter jag letat efter. Det har däremot ställt till lite problem när det blandats in de där andra bitarna med. Kärlek och allt som ska höra till. Med tanke på hur mycket jag har tyckt om dem har det varit svårt att säga nej till de som velat dra det längre trots att jag vetat att det bandet som byggts upp då kommer att börja falla sönder. Det är en svår sak att försöka få fram hur mycket man tycker om någon men att det inte är den sortens känslor som hör hemma i ett förhållande, ganska ouppskattat verkar det som att det är med.

Letandet går vidare och önskan är fortsatt densamma.