Minnen

Minnen är något som flyr ifrån mig, det är därför jag började skriva ner mina tankar och minnen. Började skriva under skoltiden även om det var mycket jag inte ville minnas där. Första gången någon nämnde ordet dissociation för mig var 2009. Det har tagit ett tag att våga använda det ordet. Ett litet ord som är förklaringen till så många besvikelser och konflikter.

Jag glömmer.

Det var min utväg. Länge trodde jag att jag bara var glömsk och det skämtades mycket om det. Jag ses som glömsk och förvirrad och det stämmer men bakom ligger det där nya ordet och skaver.

Det var i nian allt föll. Kärleken kom. Det var så det kallades i alla fall. 2001 var det då. Tio år sedan. Dagen i sig är inte svår att minnas. Den började med min farfars dödsbud, det var året efter. Minns att min mor satt ute i soffan när hon berättade det och jag gick därefter in på mitt rum där han den där väntade. Vi behöver inga detaljer om vad som hände, det finns ord för det med.

Våldtäkt. Att ta någon mot sin vilja, och det med förklaringen: "Men så hade jag velat bli tröstad". Det tog många långa månader att bli fri från det förhållandet. De månaderna var fyllda av lögner, tårar och ren smärta både i fysisk och mental form. Sen var jag fri, men man blir aldrig fri. Det finns inget ens i närheten av ordet frihet när någon har stulit den. Det är något som tar år. Nu har snart ett decennium passerat. Jag är fortfarande inte fri.

Det här blir en sammanfattning av de händelser som ledde fram till idag.

Frihet är ett lurigt begrepp. I sin jakt på friheten kan man snärja in sig i allt djupare nivåer av fångenskap. När ingen annan slår en, vad gör man då? Är man ens värd att leva då?

Jag tog till ett av de vanligare vapnen mot mig själv. Matbrist och knivar. Det hade börjat redan under det första förhållandet men beroendet blev starkt och var mycket svårt att släppa. Panikångesten och skräcken för människor började utvecklas kort efter att allt tog slut. Det nyåret var sista gången jag på allvar försökte ta livet av mig. -22 grader och en bekväm snödriva.

Mina föräldrar hade vid det laget gett upp och det blev allt fler turer till bup. Dröjde dock flera år innan jag hittade någon vettig att prata med. Bytte flera gånger. Sen kom nästa förhållande, och nästa igen. Det fanns två varianter, antingen var personen som den i det första förhållandet, eller så var det jag som förstörde det. Man drar sig mot sin undergång som en nattfjäril på väg mot en lampa. Jag har undrat många gånger om varför jag gjort som jag gjort när någon genuint varit snäll i ett förhållande, men i efterhand kan jag se att så trasig jag har varit har jag inte kunnat göra på något annat sätt. När man plötsligt inte minns vad man har gjort blir bördan allt tyngre. Något är fruktansvärt fel och man vet inte vad. Bara att man säkerligen har gjort något dumt.

Länge kunde panikattackerna bli så svåra att jag tappade kontrollen över allt. Gick in i ett stadie av en gränspsykos där jag kunde höra, se och i absolut värsta fall känna rädslorna personifierade. Då har jag flytt. Sprungit från allt. Vaknat upp ute i kylan om ingen hållit fast i mig när det brutit ut. Liknande kunde rädslan för ilska göra. Höjde någon rösten mot mig kom flykten, bortkopplandet och skräcken. Det har gått flera månader nu sedan senaste riktigt starka attacken, och de senaste två åren har de planat ut. När det var som värst kunde det komma varje dag, ibland flera gånger.

Jag kan ofta börja tänka att det finns de som har det så mycket värre, men i slutändan förändrar andras upplevelser inte graden av mina egna upplevelser. I slutändan har man bara sina egna referensramar att utgå ifrån.

Glömskan som hela tiden låg och lurade under ytan trodde jag hörde till. Att det var något som jag hade redan innan allt gick snett. När paniken och depressionerna hade lugnat ner sig var det glömskan som låg kvar. Den effektiva förmågan att förtränga det obehagliga. Den ultimata lösningen för ett sinne som helt enkelt inte klarade mer. Dissociation var vad hon kallade det. En människa, ett ord. "Du dissocierar" sade hon. Det är en reaktion som kom efter traumat, ptsd, ännu ett ord, mina små bokstäver. Hon rabblade upp ord efter ord och sa att de hörde till mig. Att det var något jag behövde lära känna. Bli vän med.

Det har börjat sjunka in. Jag har börjat förstå de där små orden, men även det tog tid. Allt tar tid. När minnen blev för smärtsamma skar jag bort dem. När tankar blev för obehagliga började jag stänga av tankespåren ett efter ett. Jag var stolt över de där tankespåren när jag var mindre. Jag kunde räkna matte, hålla ett tal och memorera en bok samtidigt. Det fanns ingen hejd på vad jag med mina tankar kunde göra. Nu är det tystnaden som är kvar, tystnaden och glömskan. Men även här har jag haft tur. Det är minnet som är dimmigt, det har jag hanterat genom att skriva ner allt. Min person och vad som är jag är fortfarande intakt, om än rätt tilltufsat. Tankarna fungerar på de logiska spåren, kanske är det därför jag jobbar med det tekniska.

"Du har tur som har mig, någon annan hade kanske dödat dig". Det där med tur är farligt. Även det var den förstes ord. Kort innan han föreslog att hans vän skulle döda oss båda så jag inte skulle ta livet av mig själv.