Höstregn
Hon satt inne i sitt rum med en penna i handen. Den grå himlen gav de blommiga gardinerna en dyster prägel. Utanför fönstret föll tunga droppar från årets första höstregn.
Det hade varit en lång sommar men när hon försökte minnas den fanns inga spår kvar. Varje droppe som föll förde bort ännu ett minne och tomheten ekade mellan de blå väggarna. Hon trodde att det hade varit en bra sommar.
Det hade varit en bra sommar, men hon visste inte säkert. Visste inte om de glada dagarna, visste inte att hennes vänner tyckte om henne, visste inte att de fanns. Hon trodde, men var inte säker. Det är svårt när man inte kan veta, det är svårt när man är osäker, då världen gungar ostadigt så fort någon inte ler.
Hon ser på det tomma pappret som hånfullt ligger framför henne. Orden faller bort, vill inte fastna. Det har legat där i någon timme. Hon är inte säker på hur lång tid som har gått. Regnet tar alla minnen, alla tankar, och låter dem samlas i små pölar på asfalten innan de sjunker ner djupt i jorden eller leds vidare ner i någon brunn. Allt har tystnat, allt utom det ständiga ljudet av regndropparna.
Just nu minns hon inte ens händerna, de kalla handavtrycken, de som fick henne att förfrysa.
Hon borde vara glad nu, nu när hon för en stund har fått vad hon ville, nu när inte minnena finns kvar. Men hon vet inte, hon vet inte att hon borde vara glad. Hon vet bara om ett fönster med blommiga gardiner som fördunklas av de regntunga molnen utanför. Hon vet bara om dropparna som tömmer henne på allt. Hon märker inte när pennan faller ur hennes stumma hand, ner på det tomma pappret. Inte heller märker hon när dörren skjuts upp bakom henne efter att ha varit stängd dag efter dag. Hon märker inte vännen som kommer inramlandes med oron skriven i ansiktet.
En tanke formas hastigt, störd av de plötsliga ljuden, en hand som rör vid henne. Det är det enda de är nu, beröringar, händer. Händer som kväver och stör. Snabbt försvinner tanken ner i en ny pöl och dränks av vattendroppar.
Det är ett tomt rum som vännen har stigit in i. Hon kan inte se längre. Ögonen är öppna men hon ser bara regntunga moln. Någon skakar på henne, försöker få kontakt, men man kan inte få kontakt med någon som består av is.
Handen förlorar det stöd som bordet tidigare var och hänger slappt utmed hennes sida. En telefon tas fram och hastigt slås en nummer. Det handlar om hjälp och råd, men inte ens det vet hon. Hon följde med regndropparna ner från molnen, ner i marken, ständigt djupare. Hennes huvud har börjat bli tungt, tyngre än vattendropparna. Hon vet nu att det är lätt, det är bara att be om hjälpen så får man den, men vad gör man när man inte kan be längre? Vad gör man när orden tar slut?
Någon håller om henne, vaggar henne ömt fram och tillbaka, säger att allt blir bra men de vet inte. De vet inte att ännu en del av henne har dött. De kan inte förstå att under den bästa tiden hittills i hennes liv har hon tagits över av is.
På pappret, belyst av det lilla ljus som får komma fram genom ett tungt moln, står där skrivet med sirliga bokstäver; Amor Vincit Omnia, kärleken övervinner allt. Det ligger kvar där tills hon en dag vaknar och går till skolan liksom vilken annan dag som helst. Anteckningen ligger på en ensam sida bland alla minnen och tankar i ett block. Det är ord som talar om det hopp hon inte längre får känna.
"Det här är en berättelse om en som råkade komma ivägen
Hon satt inne i sitt rum med en penna i handen. Den grå himlen gav de blommiga gardinerna en dyster prägel. Utanför fönstret föll tunga droppar från årets första höstregn.
Det hade varit en lång sommar men när hon försökte minnas den fanns inga spår kvar. Varje droppe som föll förde bort ännu ett minne och tomheten ekade mellan de blå väggarna. Hon trodde att det hade varit en bra sommar.
Det hade varit en bra sommar, men hon visste inte säkert. Visste inte om de glada dagarna, visste inte att hennes vänner tyckte om henne, visste inte att de fanns. Hon trodde, men var inte säker. Det är svårt när man inte kan veta, det är svårt när man är osäker, då världen gungar ostadigt så fort någon inte ler.
Hon ser på det tomma pappret som hånfullt ligger framför henne. Orden faller bort, vill inte fastna. Det har legat där i någon timme. Hon är inte säker på hur lång tid som har gått. Regnet tar alla minnen, alla tankar, och låter dem samlas i små pölar på asfalten innan de sjunker ner djupt i jorden eller leds vidare ner i någon brunn. Allt har tystnat, allt utom det ständiga ljudet av regndropparna.
Just nu minns hon inte ens händerna, de kalla handavtrycken, de som fick henne att förfrysa.
Hon borde vara glad nu, nu när hon för en stund har fått vad hon ville, nu när inte minnena finns kvar. Men hon vet inte, hon vet inte att hon borde vara glad. Hon vet bara om ett fönster med blommiga gardiner som fördunklas av de regntunga molnen utanför. Hon vet bara om dropparna som tömmer henne på allt. Hon märker inte när pennan faller ur hennes stumma hand, ner på det tomma pappret. Inte heller märker hon när dörren skjuts upp bakom henne efter att ha varit stängd dag efter dag. Hon märker inte vännen som kommer inramlandes med oron skriven i ansiktet.
En tanke formas hastigt, störd av de plötsliga ljuden, en hand som rör vid henne. Det är det enda de är nu, beröringar, händer. Händer som kväver och stör. Snabbt försvinner tanken ner i en ny pöl och dränks av vattendroppar.
Det är ett tomt rum som vännen har stigit in i. Hon kan inte se längre. Ögonen är öppna men hon ser bara regntunga moln. Någon skakar på henne, försöker få kontakt, men man kan inte få kontakt med någon som består av is.
Handen förlorar det stöd som bordet tidigare var och hänger slappt utmed hennes sida. En telefon tas fram och hastigt slås en nummer. Det handlar om hjälp och råd, men inte ens det vet hon. Hon följde med regndropparna ner från molnen, ner i marken, ständigt djupare. Hennes huvud har börjat bli tungt, tyngre än vattendropparna. Hon vet nu att det är lätt, det är bara att be om hjälpen så får man den, men vad gör man när man inte kan be längre? Vad gör man när orden tar slut?
Någon håller om henne, vaggar henne ömt fram och tillbaka, säger att allt blir bra men de vet inte. De vet inte att ännu en del av henne har dött. De kan inte förstå att under den bästa tiden hittills i hennes liv har hon tagits över av is.
På pappret, belyst av det lilla ljus som får komma fram genom ett tungt moln, står där skrivet med sirliga bokstäver; Amor Vincit Omnia, kärleken övervinner allt. Det ligger kvar där tills hon en dag vaknar och går till skolan liksom vilken annan dag som helst. Anteckningen ligger på en ensam sida bland alla minnen och tankar i ett block. Det är ord som talar om det hopp hon inte längre får känna.
Det är sensommar, två veckor innan höstens första regn..."
