När 6:an tog slut började jag sakta falla in i tonårens mörker. Världen kändes allt hemskare efter den tidigare skoltidens konstanta nedtryckande. Skoltoaletterna var enda räddningen att låsa in sig i på rasterna under mellanstadiet, bättre att göra det själv. Fördelen är väl att jag blivit rätt stryktålig, man blir visst det efter ett tag. Tyvärr finns det tydligen gränser där med. Fotbollskarriären tog slut rätt snabbt efter att en i klassen tyckte det var roligare att sikta på mina knän än på bollen. Problemen med knäna kommer fortfarande när det är kallt ute som en påminnelse om hur grymma barn kan vara. Men åter till högstadiet nu.
Fram tills högstadiet hade jag varit en färgglad prick, i sjuan började det gå över till stora delar grått. Vidare in i åttan gick det över till allt mörkare. Klassen jag gick i var den alla nya kom till, den som fick lärare att springa gråtande ut. Stämningen var konstant hård och alla som kunde bytte bort från den. Jag lyckades först in mot nian, då var det äntligen min tur med. Ny klass och nya möjligheter. Valet var bra, klassen var underbar men det var vid det laget försent. Sömnlösa nätter, en konstant depression och alla dessa vassa föremål. Mina armar tog över ett års konstanta besök hos en hudterapeut för att återställa någorlunda. Framstegen överraskade till och med dem. Röd svullen ärrvävnad gick till slut ner till vita små streck. De första åren efter hade jag speciellt smink för att dölja det som inte gick ner. Mitt vassa självskadebetéende pågick dagligen i 1-2 år. Efter det fick jag spendera några år av att ångra mig. Kortärmat på arbetsintervju? Kanske inte.
På rasterna kunde jag ligga på golvet i ett rastrum och sova. Det såg nog rätt underligt ut kan man tycka, men när en möjlighet att sova när det fanns tryggt sällskap var värt mycket. Sen kom den första kärleken tyvärr och tog upp all tid och vilja. Hur det slutade finns redan lite skrivet om i inlägget om minne.
