Det handlar alltid om drömmarna, eller frånvaron av dem. Ibland är det svårt att veta vart gränsen går i det fallet.
Mina minnen är sporadiska från tiden då allt började. Livet.
Efter hand har jag försökt att skriva ner och fortsätta minnas det jag minns. Det är för mig ett sätt att bearbeta det som händer och göra något åt de problem som uppstår på vägen. På vissa sätt blir det en besatthet av orden, upprepandet och samlandet. I vissa perioder har jag enbart kunnat ta mig framåt genom att klänga fast vid orden för det har gett känslan att jag finns, att inget är inbillat. Med tiden förvrängs situationer och minnen, men de skrivna orden består. På detta sätt är det jag berättar här endast min egen sanning, då som den var när allt föll.
Kontentan är dock en enda genom hela berättelsen.
Jag har haft tur.
Min familj har aldrig varit en del av det stora problemet. På det sättet har jag haft tur. Problemen har kommit utifrån och nästlat sig djup in.
Någon direkt början på allt går inte hitta. Om det handlar om otur, slump eller någon för mig okänd provokation är mer än jag vet i dagsläget. Den så kallade barndomen såg ut som den skulle, lite slagen, lite mobbad, lite konstant utanför. Det är väl sådant som står i receptboken för något som ska gå lite snett.
Första slaget: Lekis, hette det på den tiden, hade gått där i någon månad. En fröken började skrika åt mig för något som någon annan gjort. En mycket liten detalj kan tyckas, men det blev det första slaget. Redan där var något förstört och trasigt. Ord från andra fäste allt lättare och den där glada lilla ungen blev ett nervöst litet vrak.
Egentligen finns det ingen orsak att brodera ut texten med alla problem som följde på den enstaka lilla händelsen, men det här är min berättelse så kanske kommer det framöver, eller inte alls.
Problemen från den dagen kvarstår fortfarande. De har sjunkt undan, men en kärna finns kvar. Ilska i kombination med höga röster är något jag inte klarar av, men framstegen är svåra att missa för de som står mig nära.
