Dimma

Läste just några artiklar på dn om självskadebeteenden, självklart var det inriktat på skärande och liknande. Det har tydligen blivit allt mer modernt sen jag gick i grundskolan. Inte något större utan att det är något man testar om man är uttråkad eller mår dåligt. Det beskrevs som något alla gör någon gång mer eller mindre. Jag kan förstå tanken bakom att man gör det så att det syns, även de som lägger upp bilder. I de fallen handlar det om uppmärksamhet och en bisarr statussak.

Men det ger bittra minnen.

Jag höll på med skärandet en period, som värst var det under ett års tid då jag skar mig flera gånger dagligen. Det var något jag tyckte att jag gjorde för min egen skull och jag gjorde allt jag kunde för att dölja det. Några få visste om det. Dagen mina föräldrar fick reda på det var hemsk, de började fråga varje morgon om att jag skulle visa armarna. Därefter fortsatte jag på andra kroppsdelar. På ben, sidorna, nacken, ja lite vart som där det gick att dölja. När jag var där nere i det mörkaste var det ett av de mindre problemen just då. Jag inbillade mig att det var skärandet som gjorde att jag aldrig lyckades ta livet av mig. Det blev en ventil och ett sätt att känna något annat än ett kvävande mörker. Världen kändes genomskinlig som dimma man inte kunde nå fram igenom. Blodet blev mina tårar.

Jag vet inte i efterhand om det gjorde någon nytta. Mina stackars vänner gjorde vad de kunde för att jag skulle fortsätta leva, och knappt ens det brydde jag mig tillräckligt om. Jag hoppas att artiklar som målar upp självskadebeteenden som en modegrej inte gör att de som verkligen mår dåligt inte får hjälp. Det kommer alltid att finnas de som kanske gör mer än de visar, och då måste man våga ställa frågorna och våga lyssna även om det är svårt att förstå hur någon kan vända sig så mycket mot sig själv.

Mina kära föräldrar fanns där hela tiden men nådde aldrig riktigt in när det var som värst. När jag väl klarnade till från all ångestdimma något år senare var det de som såg till att jag fick hjälp hos en bra hudterapeut med att forma och försöka återskapa huden där den förstörts som värst. Allt är inte borta så den som ser efter kan enkelt se några av mina inte så genomtänkta beslut i livet. Jag hoppas bara att andra som är i den situationen jag var då kan få den hjälp de behöver. Det är en kall värld vi lever i och den visar inga tendenser av att bli varmare. Ta hand om er, alla ni där ute.

Invadering!

Kanske inte, men känslan är stark nog. Det är en så liten detalj men samtidigt så förödande. Jag är ju stark och fungerande nu! Kom inte och rucka på min inbillning! Det handlar bara om att drömma. Just nu har jag åter igen blivit påmind om hur ömtåligt lugnet är, som om de senaste veckornas berg-och-dalbana inte vore nog. Det kom ett telefonsamtal, ljud och ord. Det kom ett till, och sedan ännu ett. Först kommer förvirringen och sedan osäkerhet och ilska. Är han inblandad? Är det dags igen? Är jag ens säker hemma?

På det sättet är jag tacksam att bråka med, reaktioner kommer alltid och de sjunker in djupt. När det kommer till sådant har jag inga skyddsvallar. Det är fortfarande inte länge sedan jag vaknade upp varje natt av rädslan för att någon var i lägenheten. Som tur var bor P kvar även efter att det tog slut och vi kommer rätt så bra överrens. Utan det hade jag nog kunnat vänta mig mardrömmar ett tag framöver efter det här samtalet, men att gå ut kommer jag nog att undvika så långt det går ett tag. Telefonnummer till den som ringde (självklart kontantkort eller liknande) finns dock att roa sig med framöver...

Vänliga förfrågningar.

Det är lite svårt att ta in vissa saker ibland, de kan vara helt normala och logiska men ändå blir det en överraskning när det kommer. Det började komma närmre slutet och mer nu efteråt. Att bli hembjuden till någon även utan P (en förkortning som fungerar från olika namn ett bra tag tillbaka). Det är en rätt förvirrande upplevelse som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till och oftast brukar det inte bli av i slutändan. Jag fick lära mig att jag inte har något egenvärde utan enbart var accepterad i sällskap av någon annan. Detta har fastnat och jag har svårt att se något annat. Är jag ensam har jag inget värde. Det är underligt att något sådant kan sitta så väldigt fast, hade det rört någon annan skulle jag inte kunna se det så. Att någon skulle komma hem och hälsa på mig och bara mig är en tanke som finns i drömmarna, samtidigt som jag skulle försöka avstyra det om det skulle nämnas. Självklart blir det då lätt så att förfrågningar snabbt tar slut. Det är något som står på listan av saker jag borde jobba mer med men jag har ännu inte riktigt kommit långt nog för att kunna distansera mig till det ordentligt. Det är nyare än de flesta problemen så ska man hitta något positivt i det hela så blir det lite mer variation i problemen i alla fall.

Så tack ni som frågar. Ni är få men mycket älskade.

Ta det lugnt och tänk över allt

Välmenade kommentarer kan ibland bli lite väl underhållande. Jag kan förstå att få inser problemet med en omtänksam kommentar om att tänka över situationen lite. Frågan är mer från mitt håll hur man på ett smidigt sätt kan få fram hur det inte är en så bra idé. P har gett mig lite nya ord men de minns jag inte. Det handlar om en form av lärande som uppstår enbart i krissituationer och som sedan sitter mycket hårt.

Jag var länge en av de där som går och tänker hela tiden. Mina tankar var något jag var stolt över, hur de kunde forma sig runt alla möjliga saker och finna nya vägar, leda ut på allehanda äventyr. Jag har hellre legat och dagdrömt till och från snarare än att göra något liknande då tankarna har verkat så mycket varmare.

Någonstans under gymnasiet började något hända som jag inte väntat mig. Det började ske en separation mellan tankarna. Den rent logiska delen började separeras från det rent känslomässiga och det känslomässiga och mer fantasirika blev allt mörkare då allt det hemska samlades enbart i den sortens tänkande. Jag har i perioder fått uppleva den fulla styrkan av dessa problem som kommer när jag inte lägger allt fokus på praktiska och logiska saker eller en ren tomher från tankar. 2002-12-31 ledde det till mitt sista självmordsförsök. Jag minns fortfarande svagt känslan, kommer nog att skriva mer om det någon annan gång. Det var inte den första gången något sådant försök utfördes. Efter den gången har det varit nära några gånger men aldrig gått till ett rent försök. Mönstret har dock varit tydligt nog. Det närmar sig den gränsen av två saker. Den första är provokation utifrån som sänker mig för lågt, den andra är om jag sitter och tänker. Det känns lite dystert att veta att så fort jag tänker lite djupare försvinner meningar med liv och glädje så jag tror vi låter bli lite till...

Gymnasietiden

Nya människor, nya utmaningar och helt nya krav. Jag började gymnasiet nedbruten och frånvarande. Jag hittade några till som var tillräckligt udda för att acceptera mig. Någon månad in på första året tog det tillslut slut och jag hade sjunkt lägre än jag trodde var möjligt. Enda orsaken att jag lyckades göra slut var att jag hade en som stod bakom och stöttade mig. En som var lika förstörd som jag var, om än på andra sätt. En som höll mig nära när panikattackerna började komma. Jag hade fortfarande inte kunnat släppa den första ur tankarna. Träffar och kontakt förekom fortfarande då. Idrotten gav möjlighet till sådant och vid det laget visste ingen om vad som hade hänt, hur illa det varit. De av vännerna jag försökte prata med trodde mig inte. De vännerna gav jag snabbt upp kontakten med. Jag insåg att en lojalitet alltid skulle finnas mellan vänner och de jag varit tillsammans med. Sen dess har det mer och mer blivit till en vana att bryta med de tidigare vännerna så snart en relation tar slut. Att jag idag står inför den dumma vanan igen känns inte vidare upplyftande. Jag fick inse att jag var tvungen att starta på nytt i klassen, inga mer resor norrut. Helgon hjälpte en bit på vägen för att hitta någon enstaka ny vän.

Till detta kom panikattacker som bara blev värre för varje månad. Efter ett tag klappade magen ihop helt av hur den behandlats med självsvält, stress och ångest. Jag kunde knappt ta mig upp till skolan själv av rädsla för att det skulle börja krampa och annat värre och dagarna blev bara värre. Jag gick konstant på olika kurer och testade allt för att göra någon skillnad, men det fungerade aldrig. Jag hittade en vän med andra problem. Det var bra, för då kunde jag spendera dagarna med att hjälpa henne istället. Men det fanns ingen som kunde hjälpa mig med panikångesten, attackerna som kunde ta mig bort från all verklighet. Jag fick det förklarat någon gång i början. Attackerna var såpass svåra att jag gick över en gräns där jag inte längre var säker på vad som var verkligt. Känslan av att något ödleliknande långsamt klättrar upp för ryggen och andades ren ångest mot mig var något jag upplevde med alla sinnen, allt från de kalla och vassa klorna till det lätt prasslande ljud den förde med sig.

Jag minns en lektion när jag var riktigt dåsig av ångest och satt ner på golvet och skrev. På pappret efteråt kunde jag se att det stod skrivet något liknande "Jag kommer tillbaka snart.". Det blocket är troligtvis borta nu och det är lika bra. Det jag upplevde var ett rum fullt med skuggfolk som stod upp och gick runt i rummet. Mumlandes. Gränspsykoserna försvann när gymnasiet tog slut, men de är svåra att glömma. Man kan aldrig riktigt fly från sitt eget sinne. Mot slutet av trean kom nästa bakslag, för under tiden för allt det här kände jag ett krav att alltid vara perfekt. Att alltid lyckas med allt. Det gick inte och den stora mörka väggen var ett faktum. Det gick snabbt, i början av veckan hade jag lite svårt att orientera mig och kunde virra till vägen lite. Under en dag försvann orientationsförmågan, notläsning och slutligen vanlig läsning. Jag var yr och visste knappt vart jag var. Var tvungen att berätta för läraren att jag inte kunde greppa vad hon skrev. Det blev en tur till skolsköterskan och sen ett tag ifrån skolan. Som tur var var det nära praktiktiden och jag kom undan rätt bra. Därifrån skulle jag ta ett stort kliv ut i världen. Bra början åter igen...