Vänliga förfrågningar.

Det är lite svårt att ta in vissa saker ibland, de kan vara helt normala och logiska men ändå blir det en överraskning när det kommer. Det började komma närmre slutet och mer nu efteråt. Att bli hembjuden till någon även utan P (en förkortning som fungerar från olika namn ett bra tag tillbaka). Det är en rätt förvirrande upplevelse som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till och oftast brukar det inte bli av i slutändan. Jag fick lära mig att jag inte har något egenvärde utan enbart var accepterad i sällskap av någon annan. Detta har fastnat och jag har svårt att se något annat. Är jag ensam har jag inget värde. Det är underligt att något sådant kan sitta så väldigt fast, hade det rört någon annan skulle jag inte kunna se det så. Att någon skulle komma hem och hälsa på mig och bara mig är en tanke som finns i drömmarna, samtidigt som jag skulle försöka avstyra det om det skulle nämnas. Självklart blir det då lätt så att förfrågningar snabbt tar slut. Det är något som står på listan av saker jag borde jobba mer med men jag har ännu inte riktigt kommit långt nog för att kunna distansera mig till det ordentligt. Det är nyare än de flesta problemen så ska man hitta något positivt i det hela så blir det lite mer variation i problemen i alla fall.

Så tack ni som frågar. Ni är få men mycket älskade.

Ta det lugnt och tänk över allt

Välmenade kommentarer kan ibland bli lite väl underhållande. Jag kan förstå att få inser problemet med en omtänksam kommentar om att tänka över situationen lite. Frågan är mer från mitt håll hur man på ett smidigt sätt kan få fram hur det inte är en så bra idé. P har gett mig lite nya ord men de minns jag inte. Det handlar om en form av lärande som uppstår enbart i krissituationer och som sedan sitter mycket hårt.

Jag var länge en av de där som går och tänker hela tiden. Mina tankar var något jag var stolt över, hur de kunde forma sig runt alla möjliga saker och finna nya vägar, leda ut på allehanda äventyr. Jag har hellre legat och dagdrömt till och från snarare än att göra något liknande då tankarna har verkat så mycket varmare.

Någonstans under gymnasiet började något hända som jag inte väntat mig. Det började ske en separation mellan tankarna. Den rent logiska delen började separeras från det rent känslomässiga och det känslomässiga och mer fantasirika blev allt mörkare då allt det hemska samlades enbart i den sortens tänkande. Jag har i perioder fått uppleva den fulla styrkan av dessa problem som kommer när jag inte lägger allt fokus på praktiska och logiska saker eller en ren tomher från tankar. 2002-12-31 ledde det till mitt sista självmordsförsök. Jag minns fortfarande svagt känslan, kommer nog att skriva mer om det någon annan gång. Det var inte den första gången något sådant försök utfördes. Efter den gången har det varit nära några gånger men aldrig gått till ett rent försök. Mönstret har dock varit tydligt nog. Det närmar sig den gränsen av två saker. Den första är provokation utifrån som sänker mig för lågt, den andra är om jag sitter och tänker. Det känns lite dystert att veta att så fort jag tänker lite djupare försvinner meningar med liv och glädje så jag tror vi låter bli lite till...

Gymnasietiden

Nya människor, nya utmaningar och helt nya krav. Jag började gymnasiet nedbruten och frånvarande. Jag hittade några till som var tillräckligt udda för att acceptera mig. Någon månad in på första året tog det tillslut slut och jag hade sjunkt lägre än jag trodde var möjligt. Enda orsaken att jag lyckades göra slut var att jag hade en som stod bakom och stöttade mig. En som var lika förstörd som jag var, om än på andra sätt. En som höll mig nära när panikattackerna började komma. Jag hade fortfarande inte kunnat släppa den första ur tankarna. Träffar och kontakt förekom fortfarande då. Idrotten gav möjlighet till sådant och vid det laget visste ingen om vad som hade hänt, hur illa det varit. De av vännerna jag försökte prata med trodde mig inte. De vännerna gav jag snabbt upp kontakten med. Jag insåg att en lojalitet alltid skulle finnas mellan vänner och de jag varit tillsammans med. Sen dess har det mer och mer blivit till en vana att bryta med de tidigare vännerna så snart en relation tar slut. Att jag idag står inför den dumma vanan igen känns inte vidare upplyftande. Jag fick inse att jag var tvungen att starta på nytt i klassen, inga mer resor norrut. Helgon hjälpte en bit på vägen för att hitta någon enstaka ny vän.

Till detta kom panikattacker som bara blev värre för varje månad. Efter ett tag klappade magen ihop helt av hur den behandlats med självsvält, stress och ångest. Jag kunde knappt ta mig upp till skolan själv av rädsla för att det skulle börja krampa och annat värre och dagarna blev bara värre. Jag gick konstant på olika kurer och testade allt för att göra någon skillnad, men det fungerade aldrig. Jag hittade en vän med andra problem. Det var bra, för då kunde jag spendera dagarna med att hjälpa henne istället. Men det fanns ingen som kunde hjälpa mig med panikångesten, attackerna som kunde ta mig bort från all verklighet. Jag fick det förklarat någon gång i början. Attackerna var såpass svåra att jag gick över en gräns där jag inte längre var säker på vad som var verkligt. Känslan av att något ödleliknande långsamt klättrar upp för ryggen och andades ren ångest mot mig var något jag upplevde med alla sinnen, allt från de kalla och vassa klorna till det lätt prasslande ljud den förde med sig.

Jag minns en lektion när jag var riktigt dåsig av ångest och satt ner på golvet och skrev. På pappret efteråt kunde jag se att det stod skrivet något liknande "Jag kommer tillbaka snart.". Det blocket är troligtvis borta nu och det är lika bra. Det jag upplevde var ett rum fullt med skuggfolk som stod upp och gick runt i rummet. Mumlandes. Gränspsykoserna försvann när gymnasiet tog slut, men de är svåra att glömma. Man kan aldrig riktigt fly från sitt eget sinne. Mot slutet av trean kom nästa bakslag, för under tiden för allt det här kände jag ett krav att alltid vara perfekt. Att alltid lyckas med allt. Det gick inte och den stora mörka väggen var ett faktum. Det gick snabbt, i början av veckan hade jag lite svårt att orientera mig och kunde virra till vägen lite. Under en dag försvann orientationsförmågan, notläsning och slutligen vanlig läsning. Jag var yr och visste knappt vart jag var. Var tvungen att berätta för läraren att jag inte kunde greppa vad hon skrev. Det blev en tur till skolsköterskan och sen ett tag ifrån skolan. Som tur var var det nära praktiktiden och jag kom undan rätt bra. Därifrån skulle jag ta ett stort kliv ut i världen. Bra början åter igen...

Passerande

Och så tog det slut, som det alltid gör. Jag ska inte nämna det så mycket, jag skriver inte för att få sympatier utan för min egen skull. Skriver jag så lever jag och då kan min värld fortsätta snurra. Det kommer att bli tyst. Han hade lyckats få mig att börja acceptera tanken på en framtida familj. Samtidigt har jag stängt in mig allt mer. Jag hade honom, familjen och jobbet. Innan dess hade jag vänner som kom och hälsade på. Nu försvinner ännu en. Nu är det familjen och jobbet kvar. Sakta minskar det. Nu, denna kväll är det mörka tankar. Det här är mitt största misslyckande hittills och ytterligare en påminnelse om hur världen fungerar. Jag är redan förstörd, hur kunde jag tro att det skulle vara något bra som varade? Det blir den första av många ensamma nätter.

Ett oanständigt förslag

En tillvaro på internet gör många hårda tankar och beteende tydligare än annars. För det mesta undviker jag att ta kontakt för att undvika plumpa meddelanden och att skriva i forumdelar sker med mycket eftertanke för gör man något som inte är helt perfekt och i något annat än rätt tråd så kommer det direkt. Vad jag tycker påstås då vara felaktigt och irrelevant på grund av brister kopplat till mitt kön och hur mycket sex jag haft på sistone, något som för mig inte känns så logiskt. Forum går alltså bort i de flesta fall. Jag är inte stark nog i mig själv för att stå upp som andra har gjort som mött påhoppen. Min lösning brukar då bli att ta ett neutralt nick och sedan bara läsa. På vissa platser där jag trivs mer gör jag misstaget att skriva ut hur det är och då kommer de. Jag är, så ofta det finns möjlighet, tydlig med att jag redan har sällskap och inte är intresserad av andra förslag på det ämnet. Nu har det kommit igen på ett ställe där jag inte skriver men har gjort misstaget att fylla i profilen. Meddelanden från en man som tycker att det är bra med någon där jag bor nu så att han kan få tag på en kvinna som åtrår honom. Hur blev jag något som måste åtrå allt som pratar med mig? Varför är jag automatiskt något som enbart är existensberättigat om det kommer till sex och liknande?


Det är inte första gången det händer och det var en ovanligt snäll variant. Det gör det däremot inte mer ok. Jag har haft mycket problem med att känna att jag har tillåtelse att existera i världen, men att gång på gång få höra att det bara är ok när det kommer till sex gör rätt mycket skada. Som jag uppfattar det är det fel av mig att ha fötts som kvinna. Går jag ut på internet och utger mig för att vara en man är det lugnt, trevliga samtal och inga sexkrav. Kontentan blir att jag är ok om jag ljuger om vem jag är. Det gör mig så osäker. Vem är jag om det är fel av mig att vara mig själv? Alla tidigare problem där jag blivit fysiskt och mentalt skadad om jag varit mer än någons ägodel har gjort mig osäker på mig själv. Maktproblemen finns fortfarande kvar, de finns överallt. Jag kan inte hantera att någon försöker ställa sig över mig rent hierarkiskt, det fungerar helt enkelt inte. Det gäller alla i min omgivning. Behandla mig som en jämlike så kommer jag att vara just det. Försök trycka ner mig så stänger jag av allt direkt.


Dagens slutsats och önskemål: Låt mig vara mig.