Gnistrande stjärnljus

Det är dags igen. Den där veckan kickade igång mina minnen som den brukar göra. Det har varit mycket kämpande med minnen och allt de orsakat. Jag såg honom igen och framstegen är visserligen små men de känns. Jag kunde gå därifrån och även om det kickade igång panikreaktioner så blev det inte värre än så. Minnet börjar redan bli lite suddigt efter händelsen men just det minnet får gärna försvinna in i dimmorna.

Kluvet

Just nu känner jag mig väldigt splittrad. Vintern var ovanligt sugande. Det kom aldrig någon större mängd snö som annars kunnat lysa upp lite. Det senaste förhållandet rann ut i sanden utan alltför stora protester, inte mycket att göra åt det och inte mycket att analysera sönder där. Nu har det gått över till den där riktigt luriga tiden på året när det kan växla mellan ren eufori och tunga flashbacks. Efter senaste eventet var det några dagar av eufori med huvudet uppe i det blå men nu har det gått någon vecka och jag är inne i en period med drömmar och minnen igen. Jag har drömt flera gånger nu om att jag är ute på ett av alla event och plötsligt kommer den första fram och ger sig på mig. Jag hinner tänka "inte igen". Jag sprattlar så gott jag kan men kommer inte loss men jag lyckas skrika såpass att andra hör. Det kommer någon till min räddning och får upp mig, skyddar mig. Någon som vänder sig mot min plåga och tar itu med den. Det värsta just då är att vakna, och det är alltid där jag vaknar. Vetandes att det inte kommer någon, att jag inte kan få någon hjälp. Minnena finns bara inuti mig och ingen kan ta bort dem. Nu har det gått 12 år och jag har sett honom på event där jag riskerar att stöta på honom igen...

Ni vet hur ologiskt rädd man kan bli för spindlar och annat va? Ungefär så känns det med tanken på den första.

Jag får ont i magen bara av att få ner de här orden, jag har försökt att skjuta undan de sista resterna, att gå framåt och slippa mina problem men jag har tappat fotfästet igen. Det här är nog den värsta biten med att må bättre. Man märker av snedstegen så mycket mer när inte allt längre är becksvart.

Däremot har jag haft en rätt bra vår. Jag har börjat få mer ordning på mig fysiskt och då blir det en naturlig del för mig att vänta att resten borde komma ihop sig lite mer ordentligt men jag vet inte riktigt hur jag ska samla modet att göra. Att inte bara vilja utan agera med. Det är samtidigt lite som känslan när man ska ta steget utanför dörren när det ösregnar. Vad kommer hända? Kommer jag hålla ihop? Kan jag klara mig ensam? Och varför i hela friden ska jag fokusera så mycket på ensamhet när jag vill omge mig med goa härliga vänner? Vilja vs göra...

Det är jag mot huvudet nu och jag har verkligen inte någon aning om vad som kommer att hända.

Är du verkligen värd det där?

Nu när jag ändå är igång och skriver igen kan jag ta en av de andra sakerna som gått mig lite på nerverna på sistone. Jag har kunnat hantera prat om dieter och träning ett bra tag nu. Även testat några enklare utan att falla dit igen men det är en detalj kvar som titt som tätt håller på att få mig att halka tillbaka igen.

"Åh, nu har jag gjort A så nu är jag verkligen värd att äta (B)."

Det kan låta fånigt eller trivialt men inte i min värld. Jag får kämpa hårt för att trycka ner alla dumma idéer som kommer så fort jag hör någon yttra de där orden. Det är ju knappast något man kan påpeka heller. Det är så självklart och enkelt.

Men så fort det nästlas in i huvudet så börjar orden byta riktning. Har jag verkligen gjort tillräckligt för att förtjäna att äta? Har jag verkligen ansträngt mig tillräckligt? Och jag vet ju att svaret på de där frågorna alltid är nej och hungerkänslorna avtar i samma takt som tuggorna växer i munnen. Det blir aldrig tillräckligt för att förtjäna/vara värd att äta något. Många är processerna som går igång och de är alla lika effektiva på att riva ner eventuella positiva tankar. Men det kan vara värt för fler att tänka på att ditt prat om det där extra kilot för mycket, den där nya dieten som har gjort dig så väldigt mycket smalare kanske kan ställa till med rätt mycket. Det finns många som till skillnad från mig fortfarande är fast i en avgrund av kaloriräknande och träningspanik.

Kämpa på. Det är hårt men vägen går framåt.

Duger du?

Jag skriver i stundens hetta. Allt för att få ur mig tankarna som jag inte riktigt vågar uttala just nu.

Och plötsligt kom den där, chansen. Den som jag hoppats på. Framsteg! Den slutliga bekräftelsen på att jag faktiskt är bra på det jag gör, att jag duger som människa.

Jag svarade snabbt på mailet, snabbt för att inte låta osäkerheten ta plats. Osäkerheten som upprepar det som sagts och hintats om sen jag bytte studieinriktning. Ord som att jag inte hör hemma där, ett konstant ifrågasättande så fort någon hört vad jag jobbar med. Noggranna utfrågningar för att se om jag kanske inte bara menar något annat eller är en sån där som bara försöker verka nördig, som en modegrej. När jag började på programmet så fick jag höra tidigt att andelen kvinnor var väldigt låg och att programmet var hårt. Det skulle gå snabbt fram och ett antal avhopp var vanligt. Det jag hade gjort som var lite ovanligt var att ge mig in på ett programmeringsprogram utan att ha programmerat en rad tidigare. Jag var helt ny på det mesta och tidigare försök att klippa och klistra ihop hemsidor hade gått allt annat än bra. Men jag hade bestämt mig för en sak. Jag skulle lära mig allt och bli en jäkligt bra utvecklare. Gissa vad, jag lyckades!

Tyvärr hade kommentarerna vid det laget börjat gräva sig in. Det gör de fortfarande trots att jag dragit mig undan de flesta som kan uttrycka dem. Det blir att man sitter med antennerna ute hela tiden. Försöker att känna av situationen och se om man gör minsta lilla fel. Det gör att man snabbt märker när någon som behöver information går till någon annan än mig, speciellt med frågor som rör bitar jag själv har utvecklat. Det svider och sätter sig fast. En destruktiv centrering som började långt innan antennerna fälldes ut.

Osäkerheten tog såklart över. När det började närma sig ett slutligt besked drog jag mig ur. Förstörde för mig på ett djupare plan än ett eventuellt missat karriärsteg hade inneburit. Rev sönder allt där inne i huvudet som så sakta och försiktigt byggts upp. Jag duger fanimig inte till någonting. Vem är jag att tro att jag bara kan komma här och ta plats...
Det är ord som måste få komma ut. De skaver så fruktansvärt när de får vara ifred.

När jag satt på parkeringen efter jobbet och skrev meddelandet som satte stopp för mina förhoppningar brast det tillslut. Rädslan över att jag skulle dra mig ur hade samlats som en klump i magen under dagen och på något sätt hade jag nog hoppats att någon hade frågat hur det var, sett att något var fel och sagt hur galna mina tankar var. I slutändan har man bara sig själv, och det är i mitt fall inte så bra alla gånger. Tårarna började falla så fort jag plockade fram mobilen. Varför jag gör såhär mot mig själv vet jag inte riktigt. Varför jag fortsätter straffa mig själv för gamla saker. Jag hatade vad jag gjorde och skrev om meddelandet många gånger. Jag tror att jag fick fram det viktigaste i alla fall men väldigt uppsnyggat. Vad jag hade velat skriva var nog mer åt hållet: "Hej, jag är en idiot så jag tänkte det var en alldeles för bra chans jag fick där. Jag vet inte vad värdelösa lilla jag skulle kunna tillföra. Tack ändå."

Väl hemma stod det ljus på bordet och maten var klar. Har fortfarande inte kunnat äta något. Mellan tårarna kommer det perioder av tystnad där huvudet stänger av när det inte orkar med med förebrående och besvikelse. Det hade varit helt ok om någon annan på jobbet fick rollen för jag har helt underbara kollegor, det är att det är jag själv som tar beslutet att radera mina chanser denna gången som känns tyngst. (Och ja, det finns de som har det mycket värre, det vet jag redan, men det här skriver jag för min skull och inte någon annans.)

Men för att avsluta med frågan jag ställde mig allt oftare under dagen som gått. Duger du? Ja, jag kan ju allt det där som hade behövts och det är saker jag älskar. Utmaningar kombinerat med struktur. Men inte fan räcker det för mitt destruktiva huvud. Huvudet som kan tänka att jag är jäkligt bra på det jag gör men inte duger något till. Logiken är lite frånvarande just nu.

Sakta har tankarna lugnat sig allt efter att orden kommit ner i skrift. Det handlar bara om att rensa ut och hantera ångesten som skapats. Det går ungefär till som när jag städar. Först läggs sakerna i en enda stor hög och sen tar jag varje enskild sak och lägger på sin plats. Nu ska jag stänga ner datorn och sannolikt inte läsa den här texten på någon månad. Förhoppningsvis har jag lärt mig lite mer om hur jag kan hindra det här från att ta över nästa gång för ska jag ha någon orsak till att behöva noja om en ansökan så ska det verkligen inte behöva baseras på om gamla tanketroll som om jag har rätt kön för det hela eller inte. Jag vill inte att tidigare nedlåtande kommentarer ska ha såhär stor påverkan på mitt liv. Det får bli nästa stora sak att jobba med.

Svacka igen

Det finns en bild som återkommer när livet känns allt mörkare. Jag sitter i ett kallt rum med bara ett tygstycke runt mig. Ljuset drar starkt åt blått där det lyser med obönhörliga strålar över det vita kaklet på väggarna. Varje gång jag ser det framför mig försöker jag att kväva bilden. Känslan av att vara helt utelämnad och med ångesten inetsad i varje kroppsdel. Jag ser mig själv sittandes där utan möjlighet att nå fram. Inget hopp om räddning.
Bilden var där igen, just nu. Den lämnade mig med en sugande känsla i magen. Ett hål som inte vill fyllas. Den får mig att vilja försvinna in i drömvärldar långt från den här som kallas verklig. Försvinna in i drömmarna och vaggas till ro på en plats där ingen annan kan nå in. Att släppa greppet och inte hitta tillbaka.

Ibland är känslan svår att skaka bort...