Boende och närhet

Hur kommer det att te sig? Jag har sett fram emot att bo ensam igen ett tag nu men det är kluvna känslor. Jag vet att jag behöver det för att kunna gå framåt och kunna må bättre. Samtidigt bävar jag inför ensamheten. Tidigare har ensamhet inneburit ångest och mardrömmar och jag har gång på gång skyndat in i förhållanden och boende för att fly undan det. Det har ju inte riktigt gått så bra men kampen fortsätter. Framstegen är uppenbara för mig men det är fortfarande långt kvar innan jag kan fungera någorlunda normalt i ett förhållande. Det är något som upptar mycket tid i mina tankar och det påverkar åt båda håll. Jag slits mellan att vilja vara den så kallade perfekta flickvännen och att inte någonsin vilja hamna i ett förhållande igen.
Att bo här och ha kommit in i nya kretsar har inneburit att den annars så viktiga närheten till vänner har fått stiga åt sidan. Jag har försökt att ersätta det med närhet till en partner men det har inte alls riktigt fungerat. Abstinensbesvär från kravlösa kramar trängs med vilsenheten och osäkerheten över hur det hanteras här, dvs inte alls. Som det är nu är all form av närhet förvirrande, jag vet inte hur jag ska hantera det och de gånger jag träffar de gamla vännerna kommer det nästan som en chock över hur det kan kännas så bra och komma sig så naturligt. För några veckor sedan satt jag i bilen och pratade med en vän när han sa något snällt och för en kort stund hade handen på mitt knä. Jag vet inte om det märktes men jag blev tårögd och det var en sådan lättnad att det inte var en stor grej. Det var ett litet fönster tillbaka till hur det var. Vännerna som var väldigt gosiga och kramvänliga men det var aldrig något mer avancerat. Underbart och nu så avlägset.

Det är självklart så att jag har mig själv att skylla för distansen. De senaste 5-6 åren har jag varit mycket beroende av mina förhållanden när det kommer till vänner. Jag har umgåtts med deras vänner och känt att jag fått allt svårare att få egna vänner. Att ingen skulle umgås med mig om det inte vore för mitt sällskap. Denna lilla dumma vana har varit rätt förödande för det mesta. Varför göra något åt det om man bara riskerar att bli besviken? Att bli nekad. Jag har fallit in i rollen som osocial och tillbakadragen trots att det är långt ifrån hur det varit och ibland är. Hellre det än att få konstanta nej när man försöker träffa nya vänner eller att gång på gång bli avbokad. Det är så mycket lättare att ta det beslutet själv, och det gör jag, gång på gång.

Detta påverkar självklart tanken på att bo ensam och det här med förhållanden. När närheten blivit så centrerad runt en enda person har det blivit mer som ett beroende, en enkel utväg. Dags för ytterligare avvänjning och att börja kunna bjuda hem familjen hit igen. Men nu är det verkligen dags för att sova och sluta tänka.

Godnatt världen. Tack för möjligheten att släppa ut lite avtankarna så de inte behöver snurra runt lika mycket.

Glädjens högtider

Det har långsamt gått framåt. 2011 var julen rätt ok, kunde äta lite mer normalt och det var inga allt för djupa dippar. Förra året var steget bättre. Det var lugnt och mysigt och med lite tabletter (för magen, inget annat dumt) så höll kroppen sig snäll och det gick att njuta av familjen som sällskap och allt som hör till en normal jul hos oss. Innan dess var det däremot mycket värre. Jul och nyår har varit den tid på året då allt varit som mörkast. Självdestruktiviteten har haft det som årets höjdpunkt på alla sätt. På juldagen för över ett decennium sedan så spårade det ur. En liten ring som blev en av de tyngsta bojor jag någonsin upplevt. Varje år efter det har julen varit en period för att sörja det som varit. Nyår har om möjligt varit ännu värre. Jag hade en vana ett antal år. På förmiddagen gick jag och köpte en vit ros och satte den i en vas utan vatten. Den var sedan mitt sällskap under kvällen där jag kunde sitta och följa hur den förföll.

Ett år blev värre än de andra. Det var fortfarande nära allt som startade det här så känslorna gick på högvarv med paniken hand i hand. Nu minns jag mest de där underliga detaljerna som man inte reflekterade över just då. Jag hade fokuserat på de viktiga sakerna som vantar. Det var viktigt för mig att om det gick och någon hittade mig så fick inte fingrarna vara förfrusna. Klockan närmade sig 23 när jag var på väg ut. Temperaturen låg på -22 och jag hade fått på mig tunna sommarkläder. Jag gick bort till den park jag brukade hålla till i och slog mig ner i en undanskymd snödriva. Tiden gick rätt fort när känslan av värme hade kommit efter allt huttrande. Det kändes behagligt och världen var lite ljusare. Temperaturen sjönk lite till och det började bli svårare att hålla sig vaken. Skakningarna kom tillbaka allt mer när kroppen desperat försökte få tillbaka lite värme men tiden bara gick vidare i en allt mer dimmig värld.

Någonstans där kom dock ett minne fram som inte riktigt kunde ge mig ro. Jag tar mycket hårt på löften och en vis vän hade avkrävt ett löfte på att om jag väl bestämde mig för att ta livet av mig så skulle jag berätta det för honom. Självklart hade jag glömt bort att göra det och det gick inte att göra över sms. Samvetet pockade på och jag kunde ju inte sluta allt med att svika en så bra vän. Det fick bli ett sms för att höra vart han var. Det tog lång tid att få fingrarna att samarbeta tillräckligt för att skicka iväg det. Svaret kom desto snabbare, han var i närheten. En kvart senare hade jag lyckats ställa mig upp och kunde stapplande ta mig iväg. Han kom och mötte upp mig och lyckades få upp dörren till ett trapphus där han drog in mig för lite värme. I efterhand har han berättat att jag hade börjat se rätt blåfrusen ut.

Det är ett underligt minne att ha med sig. Jag är mycket tacksam över att det gick bra och den hjälp jag fått från vännerna. Det finns många som varit med mig bitar av vägen och sett hur illa det varit. Jag har inte varit lätt att hantera och all destruktivitet måste ha varit allt annat än lätt att genomleva för omgivningen. Mycket av problemen ligger kvar men i mycket mindre skala. Nu försöker jag att fokusera mer på att hålla liv i de vanliga högtiderna och sätta upp nya traditioner med fler. Så frågan är, hur många former av vårfirande kan man lyckas få in tro?

Nya sagor

Självklart har jag hunnit se The hobbit och även den är i gamla minnen och rör runt. Denna gången handlar det dock inte om mardrömmar och obehag utan flykten från dem. Böckerna har varit mina vänner så långt jag kan minnas. Det har varit en lycka att glida in i en ny värld, i en annan person och få uppleva äventyr och alla känslor man kan tänka sig. Det var alltid tvunget att handla om något annat; tider, världar, ja vad som men aldrig här och nu. Känslan att försvinna iväg har länge varit ett rus. Det där att sluta läsa är jag rätt dålig på vilket ledde till många sömnlösa nätter. Det var det där ruset som fick mig intresserad av rollspel och lajv, chansen att få uppleva det där ruset ännu mer direkt. Tyvärr hade jag fel på den punkten för omgivningen agerade aldrig så fritt som de gjort i mina tankar utan det har för det mesta varit mycket mer enkelspårigt. Det var bara att inse då att det inte var genren i sig som var det viktiga utan fantasin, att den fick flyga fritt och uppleva utan fysiska gränser och regler.

Numera har läsandet bytts ut. Det har bytts ut utan att ersättas med något. Det där ruset som fick mig att känna mig levande har tonat bort. Det där magiska i livet har skalats av, bit för bit. Det som är kvar är en platt och grådaskig verklighet med stresshanteringsproblem, matbekymmer och helt ogivande sömnproblem. Vart är den där stabila plattformen som borde finnas där? Det har på många sätt brutits ner av mina förhållanden. Ett konstant nötande som skavt bort magin och ersatt det med grus. Grått, hårt och skrovligt känns det som och inte längre några moln.

Jag kunde känna mig utanför utan att det var ett problem för det fanns en annan värld som alltid välkomnade mig. Jag saknar det. Jag saknar flygandet och tankeruset.

Dimma

Läste just några artiklar på dn om självskadebeteenden, självklart var det inriktat på skärande och liknande. Det har tydligen blivit allt mer modernt sen jag gick i grundskolan. Inte något större utan att det är något man testar om man är uttråkad eller mår dåligt. Det beskrevs som något alla gör någon gång mer eller mindre. Jag kan förstå tanken bakom att man gör det så att det syns, även de som lägger upp bilder. I de fallen handlar det om uppmärksamhet och en bisarr statussak.

Men det ger bittra minnen.

Jag höll på med skärandet en period, som värst var det under ett års tid då jag skar mig flera gånger dagligen. Det var något jag tyckte att jag gjorde för min egen skull och jag gjorde allt jag kunde för att dölja det. Några få visste om det. Dagen mina föräldrar fick reda på det var hemsk, de började fråga varje morgon om att jag skulle visa armarna. Därefter fortsatte jag på andra kroppsdelar. På ben, sidorna, nacken, ja lite vart som där det gick att dölja. När jag var där nere i det mörkaste var det ett av de mindre problemen just då. Jag inbillade mig att det var skärandet som gjorde att jag aldrig lyckades ta livet av mig. Det blev en ventil och ett sätt att känna något annat än ett kvävande mörker. Världen kändes genomskinlig som dimma man inte kunde nå fram igenom. Blodet blev mina tårar.

Jag vet inte i efterhand om det gjorde någon nytta. Mina stackars vänner gjorde vad de kunde för att jag skulle fortsätta leva, och knappt ens det brydde jag mig tillräckligt om. Jag hoppas att artiklar som målar upp självskadebeteenden som en modegrej inte gör att de som verkligen mår dåligt inte får hjälp. Det kommer alltid att finnas de som kanske gör mer än de visar, och då måste man våga ställa frågorna och våga lyssna även om det är svårt att förstå hur någon kan vända sig så mycket mot sig själv.

Mina kära föräldrar fanns där hela tiden men nådde aldrig riktigt in när det var som värst. När jag väl klarnade till från all ångestdimma något år senare var det de som såg till att jag fick hjälp hos en bra hudterapeut med att forma och försöka återskapa huden där den förstörts som värst. Allt är inte borta så den som ser efter kan enkelt se några av mina inte så genomtänkta beslut i livet. Jag hoppas bara att andra som är i den situationen jag var då kan få den hjälp de behöver. Det är en kall värld vi lever i och den visar inga tendenser av att bli varmare. Ta hand om er, alla ni där ute.

Invadering!

Kanske inte, men känslan är stark nog. Det är en så liten detalj men samtidigt så förödande. Jag är ju stark och fungerande nu! Kom inte och rucka på min inbillning! Det handlar bara om att drömma. Just nu har jag åter igen blivit påmind om hur ömtåligt lugnet är, som om de senaste veckornas berg-och-dalbana inte vore nog. Det kom ett telefonsamtal, ljud och ord. Det kom ett till, och sedan ännu ett. Först kommer förvirringen och sedan osäkerhet och ilska. Är han inblandad? Är det dags igen? Är jag ens säker hemma?

På det sättet är jag tacksam att bråka med, reaktioner kommer alltid och de sjunker in djupt. När det kommer till sådant har jag inga skyddsvallar. Det är fortfarande inte länge sedan jag vaknade upp varje natt av rädslan för att någon var i lägenheten. Som tur var bor P kvar även efter att det tog slut och vi kommer rätt så bra överrens. Utan det hade jag nog kunnat vänta mig mardrömmar ett tag framöver efter det här samtalet, men att gå ut kommer jag nog att undvika så långt det går ett tag. Telefonnummer till den som ringde (självklart kontantkort eller liknande) finns dock att roa sig med framöver...