Kontraster

Det känns lite surrealistiskt ibland. 10 år har gått sen allt började och det börjar kännas möjligt att leva. Det finns fortfarande skuggor kvar som kommer tillbaka under osäkra stunder eller när man arbetar med olika hinder som byggdes upp under den tiden. Det blir mycket upprepande av tankar och berättelser. Från början var det lögnerna som var svårast, sedan kom skammen när han ställde mina vänner mot honom. Jag fick stå och försvara och förklara, trots att beteendet var idiotiskt. Han fick mig att bit för bit trycka ner mig själv, förminska mig än mer för varje dag. Jag undrar fortfarande om hur medvetande han var om vad han gjorde. 30/5 2002 gick det över ännu en linje och denna gången med råge men det slutade med att jag fick trösta honom istället. Vid det här laget är jag rätt duktig på att trycka undan mina egna problem för att ta hand om någon annan, det går knappt att göra något annat. Det var dagen min farfar dog. "Jag skulle ha tyckt om att bli tröstad så". Det var även där hjärntvätten började  ordentligt om "mäns behov", vad hände med mitt behov av rätten till min egen kropp då? Den var visst inte lika viktig.

Det är ord som sätter sig. Utåt sett har jag idag ett mycket bra liv med ett helt underbart jobb, mysiga kollegor, bra boende, bil och en mycket kärleksfull sambo som i slutet på dagen när ingen annan ser inte bara står ut med mig utan älskar mig och hjälper mig tillbaka till en känsla av att jag är jag och inte någons tillhörighet. Samtidigt ligger ångesten och lurar under ytan och det är så lätt att falla tillbaka djupt in i ett minne av känslor.

10 år och han försöker fortfarande höra av sig ibland. Senaste gången över det där stora sociala nätverket som är så populärt just nu. Det var tillräckligt opersonligt för att inte orsaka en panikattack men ångesten låg och molade i några dagar efter kontaktförsöket. Det var svårt att inte känna sig provocerad av en vänförfrågan. Inget meddelande utan bara en vänförfrågan. Det känns så förfluget och hopplöst vilket gör det lättare att värja sig mot. Men nu ska jag åter tillbaka till den nuvarande världen. Gå upp, äta frukost och leva så där bra som man bara kan om man har lyckats. Det är mina kontraster, från avgrundsångest till glädje, som en livets berg- och dalbana.

Att vara

Det var somriga minnesbilder som kom tillbaka i natt. Bilder av de jag såg som vänner på den tiden. De som försvann när det tog slut och hans lögner fick dem att tystna. Ingen vill vara den som står mitt mellan två.

De kommer allt mer sällan nu, de riktigt tydliga tillbakablickarna. Det gör dem däremot inte lättare att hantera. I natt tog det sig i uttryck i en surrande, sprattlande ångest som ville titta på kort. Jag tänkte inte säga emot så mitt i natten, till P's förtvivlan, skuttade jag upp och jagade fotoalbum. När jag väl fick upp dem gick det däremot inte att titta på bilderna jag skulle titta på, det bar fortfarande emot för mycket. En sak är då säker. Ångest är inget som agerar logiskt när det väl släppts lös. Ett bra tag senare och med mycket tålamod från P gick det att lägga sig igen. Det är en rätt dålig start på arbetsveckan men det var åter en dag, och varje dag känns fortfarande som en vinst, hur liten den än må vara. På det sättet känns det lite underligt, att jag fortfarande lever efter alla försök och händelser. Jag finns fortfarande.

Närhet

Vännerna är något jag varit stolt över. De som var och försvann och de som kanske fortfarande finns någonstans där ute. När allt var som värst fanns den där ändå, närheten. Det talas ibland om hur mycket närhet man behöver som människa. Det fick mig att leva vidare: kramar, vidrörande. Inget avancerat kan man tycka. Men nu när allt har blivit bättre har en förlamande osäkerhet kommit fram. En ny miljö där närhet inte är något som visas. Inga mer kramar när man träffar någon, nästan. Jag kan inse att jag har varit ganska bortskämd med närheten (en av alla orsaker till att jag hoppat från förhållande till förhållande) efter umgänge med lajvare och allmänt kramiga grupper.

Jag vet inte vad jag ska göra. Det har gjort att den lilla bit som hade arbetats upp sjunkt undan av all tafatthet. Jag vågar knappt röra någon som jag ser som vän längre. Den lilla oskyldighet som fanns kvar och räckte igenom de flesta problem verkar ha trasats sönder. 

Det finns ju alltid den biten som talar något om att växa upp och att det är en naturlig del att man går från närhet till många till bara en person. Jag vill inte acceptera det som en verklighet. Att växa upp får inte betyda att ensamhet och isolering ska råda. Men hur gör man då?

Om.

Gamla texter.

Om de fick tag på dig
Om jag fick möta din blick
Om jag fick svar på mina frågor

Om du såg mig då
När du satt där
på en stol,
orörlig

Då skulle det vara den sista dagen i ditt liv.

Grundskolans slut

När 6:an tog slut började jag sakta falla in i tonårens mörker. Världen kändes allt hemskare efter den tidigare skoltidens konstanta nedtryckande. Skoltoaletterna var enda räddningen att låsa in sig i på rasterna under mellanstadiet, bättre att göra det själv. Fördelen är väl att jag blivit rätt stryktålig, man blir visst det efter ett tag. Tyvärr finns det tydligen gränser där med. Fotbollskarriären tog slut rätt snabbt efter att en i klassen tyckte det var roligare att sikta på mina knän än på bollen. Problemen med knäna kommer fortfarande när det är kallt ute som en påminnelse om hur grymma barn kan vara. Men åter till högstadiet nu.

Fram tills högstadiet hade jag varit en färgglad prick, i sjuan började det gå över till stora delar grått. Vidare in i åttan gick det över till allt mörkare. Klassen jag gick i var den alla nya kom till, den som fick lärare att springa gråtande ut. Stämningen var konstant hård och alla som kunde bytte bort från den. Jag lyckades först in mot nian, då var det äntligen min tur med. Ny klass och nya möjligheter. Valet var bra, klassen var underbar men det var vid det laget försent. Sömnlösa nätter, en konstant depression och alla dessa vassa föremål. Mina armar tog över ett års konstanta besök hos en hudterapeut för att återställa någorlunda. Framstegen överraskade till och med dem. Röd svullen ärrvävnad gick till slut ner till vita små streck. De första åren efter hade jag speciellt smink för att dölja det som inte gick ner. Mitt vassa självskadebetéende pågick dagligen i 1-2 år. Efter det fick jag spendera några år av att ångra mig. Kortärmat på arbetsintervju? Kanske inte.

På rasterna kunde jag ligga på golvet i ett rastrum och sova. Det såg nog rätt underligt ut kan man tycka, men när en möjlighet att sova när det fanns tryggt sällskap var värt mycket. Sen kom den första kärleken tyvärr och tog upp all tid och vilja. Hur det slutade finns redan lite skrivet om i inlägget om minne.