Ett litet hål i familjen

Det blir alltid mycket tänkande i efterdyningarna av en större svacka. Det som upptar mina tankar mest just nu är de där underbara människorna som har funnits där under alla problem. Det hela går rätt långt tillbaka. Vi har ett litet hål i familjen som ingen någonsin pratar om. Det handlar om en liten människa som inte överlevde den där första sköra tiden. En liten människa som nu skulle varit mitt äldsta syskon. Under de mörkare delarna av mitt liv blev det väldigt lätt att jag tänkte att om han bara funnits så hade allt varit bättre. Då hade det funnits någon som sett mig och skyddat mig från världens hårda sidor. Han hade kommit springande när någon tagit ett kliv från vad som är ok och accepterat. Stoppat de hårda orden. Plockat upp mig när fallet kom.

Men nu blev det ju inte så. Någon gång under lågstadiet fick jag veta vem som låg i den där lilla graven vi besökte på allahelgona varje år. Tanken på honom har suttit kvar och lett till ett långt sökande efter en ersättare. Det är några som har passerat mina krav och det har varit de mest underbara och omtänksamma människorna. Till och från lika trasiga som mig och mer, men många har varit de stabila punkter jag letat efter. Det har däremot ställt till lite problem när det blandats in de där andra bitarna med. Kärlek och allt som ska höra till. Med tanke på hur mycket jag har tyckt om dem har det varit svårt att säga nej till de som velat dra det längre trots att jag vetat att det bandet som byggts upp då kommer att börja falla sönder. Det är en svår sak att försöka få fram hur mycket man tycker om någon men att det inte är den sortens känslor som hör hemma i ett förhållande, ganska ouppskattat verkar det som att det är med.

Letandet går vidare och önskan är fortsatt densamma.

Efterdyningar

Det är lite intressant hur saker utvecklas. Paniken har legat på ett fåtal tillfällen de senaste månaderna. Helt ok för att ha gått från nästan dagliga attacker ett tag. Det är ljust nog för att vinterdepressionen skulle ge sig och jag är nere på kortare perioder. Som vanligt gäller det att undvika att tänka allt för mycket. Nu i veckan blev det en ovanligt intressant omgång. Jag lyckas inte hitta vad som utlöste det men det hade varit väldigt intressant att få fram. Kvävande ångest som jag inte riktigt kunde få någon kontroll över.

Första dagen var jag helt utslagen. Kände mig som en blob som blivit av med det kraftfält som annars håller den samman. Kändes svårt att sitta kvar på stolen, som om jag skulle glida ner vilken sekund som helst. Många av de fysiska reaktionerna från panikattackerna men utan darrningarna. Andra dagen blev det dags för lite olika tabletter för att komma igenom dagen men jag lyckades jobba rätt bra ändå. Tanken på att halka efter gjorde självklart det svårare att hålla tempot högt nog. Lyckades göra lite mer när jag kommit hem däremot. Tredje dagen hade det lättat mycket men utmattningen var kvar. Lyckades köra hem till föräldrarna för lite återhämtning och livet börjar kännas lite mer normalt. Kvar ligger en diffus känsla av att något är helt fel. Ack ljuva trasiga liv. Det blir ju till en del av ens identitet, det här att aldrig riktigt kunna slappna av, att något när som kan gå snett. Är det inte magen som går åt skogen är det huvudet som ställer till det. Den här kluvenheten är alltid lika intressant, den mentala separationen från det fysiska. En distansering för att få lättare att hantera vardagen. Är det något jag börjar bli riktigt bra på så är det olika varianter av försvarsmekanismer.

Förresten, får man trilla ner i svackor även om man inte är behandlad som skräp? Jag får lite dåligt samvete över det. Så otacksamt att må dåligt när inget är riktigt dåligt.

Men en sak är säker i alla fall. Ni där ute är ju bara helt underbara. Kom gärna in och hälsa på. Jag har lagt så mycket tid på att få allt perfekt, nu saknas bara frivilliga besökare. Meditera en stund, titta på en film, hantverka lite eller kanske bara ta en kopp kaffe och prata en stund innan det är dags att fara vidare. Det låter så enkelt egentligen men hur gör man? Jag verkar ha glömt bort den biten. Jag är tillbaka på nivån där det börjar bli ansträngt med det sociala så fort det är mer än en person till. Knappt att jag klarar av att möta någons blick längre. Tankarna som istället far runt stoppar frågorna. Jag är redan uppfylld av tankar om att det inte är lönt, att jag bara är i vägen och att jag bara skulle få ja av artighetsskäl. I min värld finns det ingen orsak till att någon skulle vilja spendera någon tid med mig längre. Lite imponerande nästan att kunna fokusera så mycket utåt på att visa upp en positiv inställning samtidigt som det är så mörkt och hårt in mot mig själv. Även där har distanseringen gått en bra bit och jag kan inse att det har gått mot ett ganska renodlat självhat. Fortfarande känns det mest fascinerande och avlägset. Men nu får det räcka med tankar. Sova och glömma ännu lite till. God natt.

ostabilitet

Dags för ett steg bakåt igen. Det började mola och trycka. Pulsen kändes ostadig världen tog ett steg bort från mig. Den där känslan när man går in i en bubbla och omgivningen inte riktigt når fram. Det känns som att jag krympte en decimeter och det frenetiska viftandet efter något att stödja sig på gav allt annat än resultat. Det är tur att det blir hem till familjen i helgen, är i galet behov av en kram. Fast när jag väl kommer dit kommer inget att märkas som vanligt. Fint undanskuffat och fortsätta försöka verka som att allt är bra. Allt är inte bra. Det är trasigt och jag kan inte tänka rakt.
Orden trasslar ihop sig.
Blir liten.
Kvävande ångest.
Och i mitten av allt ett rent och glödande hat, vänt in mot det innersta.
Där det inte finns några försvarsmurar kvar.  
Krypande ångest, myror under huden.
Tabletter och bomull i huvudet.
Vill att den här ångestperioden ska gå över nu.
Att det ska gå att nå in. Åtminstone en liten beröring.
Var nära att peta på någon idag. Substitut.
Men där finns ingen hand att hålla.
Mina underbara fina vänner, och jag når er inte...

Känna sig behövd

Det har gått väldigt mycket upp och ner idag. Dagen var bra och sen kom man hem igen. Tankarna snurrar fortfarande allt för mycket sen den senaste veckan. Tankarna om det sociala, hur jag kan lösa alla intressanta  problem som kommer. Känner mig ostadig, det är ny mark. Mark som behövs väldigt mycket efter allt runtflytande. Samtidigt som det känns som det mest utdragna förhållandeslutet (4 månader nu) så är det samtidigt ett personligt rekord igen, singelrekord sen första förhållandet. Jag har alltid gått från famn till famn och ni får ursäkta om jag tröttar ut er med ännu mer tjatande om förhållanden och ensamhet. Egentligen är det bara att gå ut i världen och ta för sig av det som behövs men vad sjutton skulle jag ha där ute att göra?

Om jag inte har något sällskap, varför skulle någon vilja umgås med mig? Hittills går det att se ett mönster. Det är fortfarande bara mig själv jag har att skylla för det här numera även om det som orsakade problemen involverade fler (säkrast att påpeka innan någon annan hinner före). Jag har länge fått för mig att jag mest kan prata om hantverk och historiskt återskapande men kanske är det så att jag har haft fel på den punkten. Jag pratar när jag har en chans att hjälpa någon, när jag kan känna mig behövd. Samtidigt är det en av de sakerna som förstör i längden när det kommer till förhållanden. I vilket fall som helst är det en ganska stor begränsning när det kommer till konversationer men det förklarar varför jag går kurser för att träffa folk. Det blir sällan något varaktigt av logiska orsaker, men det tillfredsställer sällskapsbehovet ett tag. Det som saknas är att kunna ta en kopp te och prata med någon utan att vara rädd för att säga något fel. Ett lugnt rum utan massa annat som stimmar runt. Men det är något jag dumt nog inte anser mig förtjäna så jag drar mig undan med mängder av oro och kluvna känslor. Jag har dragit mig undan för länge. Jag minns inte hur man gör. Detta leder till att alla försök blir nervösa och ångestfyllda så gissa hur stor motivationen blir att försöka. Bättre för omgivningen att jag håller mig snäll och tyst och inte tar några initiativ. Humöret på topp? Nja, temporär svacka.

Boende och närhet

Hur kommer det att te sig? Jag har sett fram emot att bo ensam igen ett tag nu men det är kluvna känslor. Jag vet att jag behöver det för att kunna gå framåt och kunna må bättre. Samtidigt bävar jag inför ensamheten. Tidigare har ensamhet inneburit ångest och mardrömmar och jag har gång på gång skyndat in i förhållanden och boende för att fly undan det. Det har ju inte riktigt gått så bra men kampen fortsätter. Framstegen är uppenbara för mig men det är fortfarande långt kvar innan jag kan fungera någorlunda normalt i ett förhållande. Det är något som upptar mycket tid i mina tankar och det påverkar åt båda håll. Jag slits mellan att vilja vara den så kallade perfekta flickvännen och att inte någonsin vilja hamna i ett förhållande igen.
Att bo här och ha kommit in i nya kretsar har inneburit att den annars så viktiga närheten till vänner har fått stiga åt sidan. Jag har försökt att ersätta det med närhet till en partner men det har inte alls riktigt fungerat. Abstinensbesvär från kravlösa kramar trängs med vilsenheten och osäkerheten över hur det hanteras här, dvs inte alls. Som det är nu är all form av närhet förvirrande, jag vet inte hur jag ska hantera det och de gånger jag träffar de gamla vännerna kommer det nästan som en chock över hur det kan kännas så bra och komma sig så naturligt. För några veckor sedan satt jag i bilen och pratade med en vän när han sa något snällt och för en kort stund hade handen på mitt knä. Jag vet inte om det märktes men jag blev tårögd och det var en sådan lättnad att det inte var en stor grej. Det var ett litet fönster tillbaka till hur det var. Vännerna som var väldigt gosiga och kramvänliga men det var aldrig något mer avancerat. Underbart och nu så avlägset.

Det är självklart så att jag har mig själv att skylla för distansen. De senaste 5-6 åren har jag varit mycket beroende av mina förhållanden när det kommer till vänner. Jag har umgåtts med deras vänner och känt att jag fått allt svårare att få egna vänner. Att ingen skulle umgås med mig om det inte vore för mitt sällskap. Denna lilla dumma vana har varit rätt förödande för det mesta. Varför göra något åt det om man bara riskerar att bli besviken? Att bli nekad. Jag har fallit in i rollen som osocial och tillbakadragen trots att det är långt ifrån hur det varit och ibland är. Hellre det än att få konstanta nej när man försöker träffa nya vänner eller att gång på gång bli avbokad. Det är så mycket lättare att ta det beslutet själv, och det gör jag, gång på gång.

Detta påverkar självklart tanken på att bo ensam och det här med förhållanden. När närheten blivit så centrerad runt en enda person har det blivit mer som ett beroende, en enkel utväg. Dags för ytterligare avvänjning och att börja kunna bjuda hem familjen hit igen. Men nu är det verkligen dags för att sova och sluta tänka.

Godnatt världen. Tack för möjligheten att släppa ut lite avtankarna så de inte behöver snurra runt lika mycket.