Passerande

Och så tog det slut, som det alltid gör. Jag ska inte nämna det så mycket, jag skriver inte för att få sympatier utan för min egen skull. Skriver jag så lever jag och då kan min värld fortsätta snurra. Det kommer att bli tyst. Han hade lyckats få mig att börja acceptera tanken på en framtida familj. Samtidigt har jag stängt in mig allt mer. Jag hade honom, familjen och jobbet. Innan dess hade jag vänner som kom och hälsade på. Nu försvinner ännu en. Nu är det familjen och jobbet kvar. Sakta minskar det. Nu, denna kväll är det mörka tankar. Det här är mitt största misslyckande hittills och ytterligare en påminnelse om hur världen fungerar. Jag är redan förstörd, hur kunde jag tro att det skulle vara något bra som varade? Det blir den första av många ensamma nätter.

Ett oanständigt förslag

En tillvaro på internet gör många hårda tankar och beteende tydligare än annars. För det mesta undviker jag att ta kontakt för att undvika plumpa meddelanden och att skriva i forumdelar sker med mycket eftertanke för gör man något som inte är helt perfekt och i något annat än rätt tråd så kommer det direkt. Vad jag tycker påstås då vara felaktigt och irrelevant på grund av brister kopplat till mitt kön och hur mycket sex jag haft på sistone, något som för mig inte känns så logiskt. Forum går alltså bort i de flesta fall. Jag är inte stark nog i mig själv för att stå upp som andra har gjort som mött påhoppen. Min lösning brukar då bli att ta ett neutralt nick och sedan bara läsa. På vissa platser där jag trivs mer gör jag misstaget att skriva ut hur det är och då kommer de. Jag är, så ofta det finns möjlighet, tydlig med att jag redan har sällskap och inte är intresserad av andra förslag på det ämnet. Nu har det kommit igen på ett ställe där jag inte skriver men har gjort misstaget att fylla i profilen. Meddelanden från en man som tycker att det är bra med någon där jag bor nu så att han kan få tag på en kvinna som åtrår honom. Hur blev jag något som måste åtrå allt som pratar med mig? Varför är jag automatiskt något som enbart är existensberättigat om det kommer till sex och liknande?


Det är inte första gången det händer och det var en ovanligt snäll variant. Det gör det däremot inte mer ok. Jag har haft mycket problem med att känna att jag har tillåtelse att existera i världen, men att gång på gång få höra att det bara är ok när det kommer till sex gör rätt mycket skada. Som jag uppfattar det är det fel av mig att ha fötts som kvinna. Går jag ut på internet och utger mig för att vara en man är det lugnt, trevliga samtal och inga sexkrav. Kontentan blir att jag är ok om jag ljuger om vem jag är. Det gör mig så osäker. Vem är jag om det är fel av mig att vara mig själv? Alla tidigare problem där jag blivit fysiskt och mentalt skadad om jag varit mer än någons ägodel har gjort mig osäker på mig själv. Maktproblemen finns fortfarande kvar, de finns överallt. Jag kan inte hantera att någon försöker ställa sig över mig rent hierarkiskt, det fungerar helt enkelt inte. Det gäller alla i min omgivning. Behandla mig som en jämlike så kommer jag att vara just det. Försök trycka ner mig så stänger jag av allt direkt.


Dagens slutsats och önskemål: Låt mig vara mig.

Kontraster

Det känns lite surrealistiskt ibland. 10 år har gått sen allt började och det börjar kännas möjligt att leva. Det finns fortfarande skuggor kvar som kommer tillbaka under osäkra stunder eller när man arbetar med olika hinder som byggdes upp under den tiden. Det blir mycket upprepande av tankar och berättelser. Från början var det lögnerna som var svårast, sedan kom skammen när han ställde mina vänner mot honom. Jag fick stå och försvara och förklara, trots att beteendet var idiotiskt. Han fick mig att bit för bit trycka ner mig själv, förminska mig än mer för varje dag. Jag undrar fortfarande om hur medvetande han var om vad han gjorde. 30/5 2002 gick det över ännu en linje och denna gången med råge men det slutade med att jag fick trösta honom istället. Vid det här laget är jag rätt duktig på att trycka undan mina egna problem för att ta hand om någon annan, det går knappt att göra något annat. Det var dagen min farfar dog. "Jag skulle ha tyckt om att bli tröstad så". Det var även där hjärntvätten började  ordentligt om "mäns behov", vad hände med mitt behov av rätten till min egen kropp då? Den var visst inte lika viktig.

Det är ord som sätter sig. Utåt sett har jag idag ett mycket bra liv med ett helt underbart jobb, mysiga kollegor, bra boende, bil och en mycket kärleksfull sambo som i slutet på dagen när ingen annan ser inte bara står ut med mig utan älskar mig och hjälper mig tillbaka till en känsla av att jag är jag och inte någons tillhörighet. Samtidigt ligger ångesten och lurar under ytan och det är så lätt att falla tillbaka djupt in i ett minne av känslor.

10 år och han försöker fortfarande höra av sig ibland. Senaste gången över det där stora sociala nätverket som är så populärt just nu. Det var tillräckligt opersonligt för att inte orsaka en panikattack men ångesten låg och molade i några dagar efter kontaktförsöket. Det var svårt att inte känna sig provocerad av en vänförfrågan. Inget meddelande utan bara en vänförfrågan. Det känns så förfluget och hopplöst vilket gör det lättare att värja sig mot. Men nu ska jag åter tillbaka till den nuvarande världen. Gå upp, äta frukost och leva så där bra som man bara kan om man har lyckats. Det är mina kontraster, från avgrundsångest till glädje, som en livets berg- och dalbana.

Att vara

Det var somriga minnesbilder som kom tillbaka i natt. Bilder av de jag såg som vänner på den tiden. De som försvann när det tog slut och hans lögner fick dem att tystna. Ingen vill vara den som står mitt mellan två.

De kommer allt mer sällan nu, de riktigt tydliga tillbakablickarna. Det gör dem däremot inte lättare att hantera. I natt tog det sig i uttryck i en surrande, sprattlande ångest som ville titta på kort. Jag tänkte inte säga emot så mitt i natten, till P's förtvivlan, skuttade jag upp och jagade fotoalbum. När jag väl fick upp dem gick det däremot inte att titta på bilderna jag skulle titta på, det bar fortfarande emot för mycket. En sak är då säker. Ångest är inget som agerar logiskt när det väl släppts lös. Ett bra tag senare och med mycket tålamod från P gick det att lägga sig igen. Det är en rätt dålig start på arbetsveckan men det var åter en dag, och varje dag känns fortfarande som en vinst, hur liten den än må vara. På det sättet känns det lite underligt, att jag fortfarande lever efter alla försök och händelser. Jag finns fortfarande.

Närhet

Vännerna är något jag varit stolt över. De som var och försvann och de som kanske fortfarande finns någonstans där ute. När allt var som värst fanns den där ändå, närheten. Det talas ibland om hur mycket närhet man behöver som människa. Det fick mig att leva vidare: kramar, vidrörande. Inget avancerat kan man tycka. Men nu när allt har blivit bättre har en förlamande osäkerhet kommit fram. En ny miljö där närhet inte är något som visas. Inga mer kramar när man träffar någon, nästan. Jag kan inse att jag har varit ganska bortskämd med närheten (en av alla orsaker till att jag hoppat från förhållande till förhållande) efter umgänge med lajvare och allmänt kramiga grupper.

Jag vet inte vad jag ska göra. Det har gjort att den lilla bit som hade arbetats upp sjunkt undan av all tafatthet. Jag vågar knappt röra någon som jag ser som vän längre. Den lilla oskyldighet som fanns kvar och räckte igenom de flesta problem verkar ha trasats sönder. 

Det finns ju alltid den biten som talar något om att växa upp och att det är en naturlig del att man går från närhet till många till bara en person. Jag vill inte acceptera det som en verklighet. Att växa upp får inte betyda att ensamhet och isolering ska råda. Men hur gör man då?