ostabilitet

Dags för ett steg bakåt igen. Det började mola och trycka. Pulsen kändes ostadig världen tog ett steg bort från mig. Den där känslan när man går in i en bubbla och omgivningen inte riktigt når fram. Det känns som att jag krympte en decimeter och det frenetiska viftandet efter något att stödja sig på gav allt annat än resultat. Det är tur att det blir hem till familjen i helgen, är i galet behov av en kram. Fast när jag väl kommer dit kommer inget att märkas som vanligt. Fint undanskuffat och fortsätta försöka verka som att allt är bra. Allt är inte bra. Det är trasigt och jag kan inte tänka rakt.
Orden trasslar ihop sig.
Blir liten.
Kvävande ångest.
Och i mitten av allt ett rent och glödande hat, vänt in mot det innersta.
Där det inte finns några försvarsmurar kvar.  
Krypande ångest, myror under huden.
Tabletter och bomull i huvudet.
Vill att den här ångestperioden ska gå över nu.
Att det ska gå att nå in. Åtminstone en liten beröring.
Var nära att peta på någon idag. Substitut.
Men där finns ingen hand att hålla.
Mina underbara fina vänner, och jag når er inte...

Känna sig behövd

Det har gått väldigt mycket upp och ner idag. Dagen var bra och sen kom man hem igen. Tankarna snurrar fortfarande allt för mycket sen den senaste veckan. Tankarna om det sociala, hur jag kan lösa alla intressanta  problem som kommer. Känner mig ostadig, det är ny mark. Mark som behövs väldigt mycket efter allt runtflytande. Samtidigt som det känns som det mest utdragna förhållandeslutet (4 månader nu) så är det samtidigt ett personligt rekord igen, singelrekord sen första förhållandet. Jag har alltid gått från famn till famn och ni får ursäkta om jag tröttar ut er med ännu mer tjatande om förhållanden och ensamhet. Egentligen är det bara att gå ut i världen och ta för sig av det som behövs men vad sjutton skulle jag ha där ute att göra?

Om jag inte har något sällskap, varför skulle någon vilja umgås med mig? Hittills går det att se ett mönster. Det är fortfarande bara mig själv jag har att skylla för det här numera även om det som orsakade problemen involverade fler (säkrast att påpeka innan någon annan hinner före). Jag har länge fått för mig att jag mest kan prata om hantverk och historiskt återskapande men kanske är det så att jag har haft fel på den punkten. Jag pratar när jag har en chans att hjälpa någon, när jag kan känna mig behövd. Samtidigt är det en av de sakerna som förstör i längden när det kommer till förhållanden. I vilket fall som helst är det en ganska stor begränsning när det kommer till konversationer men det förklarar varför jag går kurser för att träffa folk. Det blir sällan något varaktigt av logiska orsaker, men det tillfredsställer sällskapsbehovet ett tag. Det som saknas är att kunna ta en kopp te och prata med någon utan att vara rädd för att säga något fel. Ett lugnt rum utan massa annat som stimmar runt. Men det är något jag dumt nog inte anser mig förtjäna så jag drar mig undan med mängder av oro och kluvna känslor. Jag har dragit mig undan för länge. Jag minns inte hur man gör. Detta leder till att alla försök blir nervösa och ångestfyllda så gissa hur stor motivationen blir att försöka. Bättre för omgivningen att jag håller mig snäll och tyst och inte tar några initiativ. Humöret på topp? Nja, temporär svacka.

Boende och närhet

Hur kommer det att te sig? Jag har sett fram emot att bo ensam igen ett tag nu men det är kluvna känslor. Jag vet att jag behöver det för att kunna gå framåt och kunna må bättre. Samtidigt bävar jag inför ensamheten. Tidigare har ensamhet inneburit ångest och mardrömmar och jag har gång på gång skyndat in i förhållanden och boende för att fly undan det. Det har ju inte riktigt gått så bra men kampen fortsätter. Framstegen är uppenbara för mig men det är fortfarande långt kvar innan jag kan fungera någorlunda normalt i ett förhållande. Det är något som upptar mycket tid i mina tankar och det påverkar åt båda håll. Jag slits mellan att vilja vara den så kallade perfekta flickvännen och att inte någonsin vilja hamna i ett förhållande igen.
Att bo här och ha kommit in i nya kretsar har inneburit att den annars så viktiga närheten till vänner har fått stiga åt sidan. Jag har försökt att ersätta det med närhet till en partner men det har inte alls riktigt fungerat. Abstinensbesvär från kravlösa kramar trängs med vilsenheten och osäkerheten över hur det hanteras här, dvs inte alls. Som det är nu är all form av närhet förvirrande, jag vet inte hur jag ska hantera det och de gånger jag träffar de gamla vännerna kommer det nästan som en chock över hur det kan kännas så bra och komma sig så naturligt. För några veckor sedan satt jag i bilen och pratade med en vän när han sa något snällt och för en kort stund hade handen på mitt knä. Jag vet inte om det märktes men jag blev tårögd och det var en sådan lättnad att det inte var en stor grej. Det var ett litet fönster tillbaka till hur det var. Vännerna som var väldigt gosiga och kramvänliga men det var aldrig något mer avancerat. Underbart och nu så avlägset.

Det är självklart så att jag har mig själv att skylla för distansen. De senaste 5-6 åren har jag varit mycket beroende av mina förhållanden när det kommer till vänner. Jag har umgåtts med deras vänner och känt att jag fått allt svårare att få egna vänner. Att ingen skulle umgås med mig om det inte vore för mitt sällskap. Denna lilla dumma vana har varit rätt förödande för det mesta. Varför göra något åt det om man bara riskerar att bli besviken? Att bli nekad. Jag har fallit in i rollen som osocial och tillbakadragen trots att det är långt ifrån hur det varit och ibland är. Hellre det än att få konstanta nej när man försöker träffa nya vänner eller att gång på gång bli avbokad. Det är så mycket lättare att ta det beslutet själv, och det gör jag, gång på gång.

Detta påverkar självklart tanken på att bo ensam och det här med förhållanden. När närheten blivit så centrerad runt en enda person har det blivit mer som ett beroende, en enkel utväg. Dags för ytterligare avvänjning och att börja kunna bjuda hem familjen hit igen. Men nu är det verkligen dags för att sova och sluta tänka.

Godnatt världen. Tack för möjligheten att släppa ut lite avtankarna så de inte behöver snurra runt lika mycket.

Glädjens högtider

Det har långsamt gått framåt. 2011 var julen rätt ok, kunde äta lite mer normalt och det var inga allt för djupa dippar. Förra året var steget bättre. Det var lugnt och mysigt och med lite tabletter (för magen, inget annat dumt) så höll kroppen sig snäll och det gick att njuta av familjen som sällskap och allt som hör till en normal jul hos oss. Innan dess var det däremot mycket värre. Jul och nyår har varit den tid på året då allt varit som mörkast. Självdestruktiviteten har haft det som årets höjdpunkt på alla sätt. På juldagen för över ett decennium sedan så spårade det ur. En liten ring som blev en av de tyngsta bojor jag någonsin upplevt. Varje år efter det har julen varit en period för att sörja det som varit. Nyår har om möjligt varit ännu värre. Jag hade en vana ett antal år. På förmiddagen gick jag och köpte en vit ros och satte den i en vas utan vatten. Den var sedan mitt sällskap under kvällen där jag kunde sitta och följa hur den förföll.

Ett år blev värre än de andra. Det var fortfarande nära allt som startade det här så känslorna gick på högvarv med paniken hand i hand. Nu minns jag mest de där underliga detaljerna som man inte reflekterade över just då. Jag hade fokuserat på de viktiga sakerna som vantar. Det var viktigt för mig att om det gick och någon hittade mig så fick inte fingrarna vara förfrusna. Klockan närmade sig 23 när jag var på väg ut. Temperaturen låg på -22 och jag hade fått på mig tunna sommarkläder. Jag gick bort till den park jag brukade hålla till i och slog mig ner i en undanskymd snödriva. Tiden gick rätt fort när känslan av värme hade kommit efter allt huttrande. Det kändes behagligt och världen var lite ljusare. Temperaturen sjönk lite till och det började bli svårare att hålla sig vaken. Skakningarna kom tillbaka allt mer när kroppen desperat försökte få tillbaka lite värme men tiden bara gick vidare i en allt mer dimmig värld.

Någonstans där kom dock ett minne fram som inte riktigt kunde ge mig ro. Jag tar mycket hårt på löften och en vis vän hade avkrävt ett löfte på att om jag väl bestämde mig för att ta livet av mig så skulle jag berätta det för honom. Självklart hade jag glömt bort att göra det och det gick inte att göra över sms. Samvetet pockade på och jag kunde ju inte sluta allt med att svika en så bra vän. Det fick bli ett sms för att höra vart han var. Det tog lång tid att få fingrarna att samarbeta tillräckligt för att skicka iväg det. Svaret kom desto snabbare, han var i närheten. En kvart senare hade jag lyckats ställa mig upp och kunde stapplande ta mig iväg. Han kom och mötte upp mig och lyckades få upp dörren till ett trapphus där han drog in mig för lite värme. I efterhand har han berättat att jag hade börjat se rätt blåfrusen ut.

Det är ett underligt minne att ha med sig. Jag är mycket tacksam över att det gick bra och den hjälp jag fått från vännerna. Det finns många som varit med mig bitar av vägen och sett hur illa det varit. Jag har inte varit lätt att hantera och all destruktivitet måste ha varit allt annat än lätt att genomleva för omgivningen. Mycket av problemen ligger kvar men i mycket mindre skala. Nu försöker jag att fokusera mer på att hålla liv i de vanliga högtiderna och sätta upp nya traditioner med fler. Så frågan är, hur många former av vårfirande kan man lyckas få in tro?

Nya sagor

Självklart har jag hunnit se The hobbit och även den är i gamla minnen och rör runt. Denna gången handlar det dock inte om mardrömmar och obehag utan flykten från dem. Böckerna har varit mina vänner så långt jag kan minnas. Det har varit en lycka att glida in i en ny värld, i en annan person och få uppleva äventyr och alla känslor man kan tänka sig. Det var alltid tvunget att handla om något annat; tider, världar, ja vad som men aldrig här och nu. Känslan att försvinna iväg har länge varit ett rus. Det där att sluta läsa är jag rätt dålig på vilket ledde till många sömnlösa nätter. Det var det där ruset som fick mig intresserad av rollspel och lajv, chansen att få uppleva det där ruset ännu mer direkt. Tyvärr hade jag fel på den punkten för omgivningen agerade aldrig så fritt som de gjort i mina tankar utan det har för det mesta varit mycket mer enkelspårigt. Det var bara att inse då att det inte var genren i sig som var det viktiga utan fantasin, att den fick flyga fritt och uppleva utan fysiska gränser och regler.

Numera har läsandet bytts ut. Det har bytts ut utan att ersättas med något. Det där ruset som fick mig att känna mig levande har tonat bort. Det där magiska i livet har skalats av, bit för bit. Det som är kvar är en platt och grådaskig verklighet med stresshanteringsproblem, matbekymmer och helt ogivande sömnproblem. Vart är den där stabila plattformen som borde finnas där? Det har på många sätt brutits ner av mina förhållanden. Ett konstant nötande som skavt bort magin och ersatt det med grus. Grått, hårt och skrovligt känns det som och inte längre några moln.

Jag kunde känna mig utanför utan att det var ett problem för det fanns en annan värld som alltid välkomnade mig. Jag saknar det. Jag saknar flygandet och tankeruset.